Nej

Igår var första dagen på året. Dagen då man inte måste någonting alls. Dagen är till för baksmälla, Ivanhoe och backhoppning. Om man vill. Vi utropade “Ivanhoe” sådär fånigt som Lady Rowena (eller vad hon nu heter) gör, och så var vi klar med det.

Vi försökte även spela Game of thrones, men vi var sega och reglerna var många. Inte jättekomplicerade, bara jättemånga.

Jag fick jättefå poäng och blev ledsen för att jag var dålig. Det var ju jättefånigt, och jag blev ledsen över att jag hanterade det så dåligt. Sedan blev jag ledsen över DET… Vidde trasig.

Min rygg och nacke försökte sitt bästa att få mig att bara ligga raklång.

Det gjorde jag inte.

Mot slutet av dagen mådde jag illa. Nämnde jag att jag är förkyld också?

Vid 19-taget ville jag gå och lägga mig. Till sist gick det knappt att sitta upp. Sedan sov jag typ 10 timmar. Det är mycket för att vara jag. 6 timmar är allt jag brukar lyckas med…

Idag vill jag bara inte. Jag är väldigt orolig för onsdag, när jag ska jobba igen. Jag gråter ju för minsta motgång. Det känns som att det finns ett sätt att klara sig utan risk på jobbet. Det är ju inte säkert att det finns något där som går fel, men om man “stänger av” sådär som reiki-tanten ser så tydligt att jag gör och vill få mig att sluta med, då kan jag vara fungerande. Och sen kan jag bryta ihop när jag kommit hem. Såsom jag gjort så mycket på sistone.

Det funkar. Typ.

Problemet är väl att sen mår jag dåligt över att jag inte kan hantera någonting annat. Jag kan inte städa, inte hålla ordning på någonting, inte skapa, inte skratta på riktigt, inte planera, inte umgås… Livet liksom bara fladdrar förbi utanför fönstret, och jag hinner inte med.

Det är kanske så det behöver vara medan jag är ledsen. Jag kanske tar mig framåt igenom det ändå. Eller så gör jag det värre. Hur ska jag veta?

Tröjan säger inte nej åt livet, den säger nej när jag inte kan. Den säger nej så att jag får tid åt mig själv. Jag måste bara klara av att vara rösten som säger det…