Ok, nu har jag varit i försvarsställning och krävt att få förklara mig, därefter tjurig (och lite busig) och skrivit demonstrativt om vem jag inte vill gifta mig med. “Jag har minsann rätt att välja, ni kan inte tvinga mig till någonting!”, liksom.
Så nu är det väl dags för eftertanke. Ytterligare en sådan där lång bloggpost som ingen orkar läsa, kanske.
Jag kommer fortsätta stå för att när jag skrev bloggposten kunde jag verkligen inte tänka mig att gifta mig med någon av de personlighetstyperna som listades. Men på Emmas blogg finns den här kommentaren:
steelneck said:
Kort sagt: Den som inte ändrat sig på någon punkt de senaste åren, det är en person som inte har utvecklats mentalt.
Så har jag gjort det sedan jag hade “personliga problem med islam” då?
Jo, nu tror jag inte längre att precis alla manliga muslimer är onda, och vet att vissa av dem gillar att kvinnor utbildar sig också. Men jag vet inte riktigt, för jag kommer så sällan i kontakt med dem utanför nätet.
Det är som att religion inte är viktigt i de sammanhang jag rör mig. Det är som att jag inte låter det vara en issue vilken religion en person har. Jätteofta frågar jag inte ens, för vad kan det egentligen spela för roll? Så jag kanske känner en massa folk som tror på Allah fast vi aldrig har pratat om det? Är det ett möjligt scenario?
Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel när jag håller mig borta från religioner som inte lockar mig. När jag sitter och tänker “nej, nej, nej” när jag ändå är i kyrkan av någon anledning och det ska läsas trosbekännelsen. Får jag inte hålla de tankesätten borta från mitt huvud?
Om någon börjar prata om sin religion är jag ändå oftast ganska intresserad av att få veta hur de som är troende tänker. Det fascinerar mig med tro. Det är spännande att höra hur sådana människor resonerar, speciellt eftersom det bor en liten författare i mig som vill kunna sätta sig in i så många huvuden som möjligt för att skriva så bra som möjligt.
Kanske borde jag lära mig ännu bättre att stå ut i kyrkan, och leta rätt på folk med annan tro också och lyssna en massa på dem.
Jag hade ju några duster med en hel del kreationister runt 2005 på YouTube. Det var ganska svårt eftersom min engelska (som verkligen har utvecklats sedan dess) begränsade vad jag kunde förmedla, och deras sätt att se på världen var så långt från mitt eget logiska tänkande att det gjorde ont i huvudet när jag försökte tänka ut vilka argument som möjligen kunde bita på dem. Jag misslyckades nog rätt hårt, men jag försökte i alla fall, och jag tror att jag lärde mig något på vägen i alla fall.
Nu hände ju följande i mitt kommentarsfält:
Vidde skriver:
Ja, men det väcker ju frågan om det är ok att fördöma den som fördömer…
nelle skriver:
Ja, och det kan man ju verkligen fråga sig! Om jag fördömer alla som ser ner på andra folkgrupper, eller vägrar beblanda mig med folk som säger att avvikande sexuell läggning är fel, tappar jag rätten att kalla mig humanist då?
Japp, det är fullt möjligt. Jag kan inte ens bedöma det. Jag röstade mot förslaget att kalla Piratpartiet för humanister på grund av ren och skär okunnighet. Jag har nämligen inte den blekaste vad det innebär att vara humanist. Här kommer lite wikipedia.
Humanism (från it.umanista -> umano “mänsklig”, jämför lat.humanus, “mänsklig”) är en idéströmning – vanligen andlig eller kulturell – som utgår från en livsåskådning som bygger på den enskilda människans värde och bildningens vikt, men också på ett allmänt humanistiskt förhållningssätt.
Humanismen kan även förknippas med de akademiska ämnen som ingår i humaniora. I likhet med andra ismer har ordet en vag innebörd. Ordet myntades 1808 av Friedrich Immanuel Niethammer, men förekom i andra grammatiska former redan under den romerska antiken. Strömningen brukar räknas ha uppstått under renässansen. Enligt Jacob Burckhardts klassiska distinktion i Die Kultur der Renaissance in Italien (1860) var humanismen den lärda sidan av renässansen. Det kulturarv som renässansen medförde har sedan gått under den benämningen.
Traditionellt delas humanismen in i tre perioder: den egentliga humanismen, nyhumanismen och den moderna humanismen. Ett annat indelningssätt är att skilja mellan sekulär och religiös humanism. Den sekulära humanismen vänder sig emot religiösa och metafysiska förklaringsmodeller av verkligheten, medan den religiösa accepterar övernaturliga företeelser och skeenden i världsbilden.
Blev det klarare? Det blev ju inte det för mig i alla fall.
Det är lite som det där med feminism. Förr i världen kallade jag mig feminist och menade att jag var för allas lika värde och att alla skulle ges samma förutsättningar och inte behandlas olika på grund av kön. Någonsin. Kvotering är emot den synen, men jag har tragglat runt i gränstrakterna på senare år och berättigat mitt beteende med en massa logik.
Är det personlighetsutveckling eller att bli vilseledd? Det kan man också fundera en hel del på.
Poängen är att det knepiga med att kalla sig någonting som inte alla har samma definition av är att alla med en avvikande definition än ens egen kommer att missförstå. Som när jag hade min tröja som det står “Feminist” på, och min mammas pojkvän blev ledsen. När han väl orkade prata om det visade det sig att han trodde att jag ville inleda en konspiration där alla kvinnor genomförde en sammansvärjning och attackerade alla män. Det var “feminist” för honom, och “Fi” betyder fiende för många som snackar lite militäriskt…
Det är knepigt, det där med ord.
Vidde funderar
Så, kan vi ha någon form av diskussion här; vad är humanist, och får man som humanist fördöma vissa beteenden, eller är det helt förkastligt att fördöma någon även om orsaken är att denna någon själv fördömer andra?
Döm inte andra, för då kan du själv bli dömd? Döm inte de som dömer, ty du bör respektera deras värderingar?
Blogg: Är alla åsikter ok? http://bit.ly/qMT42u #funderingar #humanism #religion #vrderingar
[…] lättare att komma i kontakt med människor av annan åsikt än en själv. Förutsättningarna för mellanmänsklig dialog och konstruktivt brytande av åsikter har aldrig varit […]