En del har tråkigt ibland. De brukar skriva om det i negativa ordalag på nätet eller så. Jag kan inte sympatisera med dem. Jag blir bara avundsjuk.
Jag har nog fått dåligt samvete över att jag tappade fokus en och en halv månad och har börjat beta av en massa saker. Det känns bra att få saker gjorda, och förhoppningsvis är det miljonte gången gillt på att ordna med en realistisk tidsplan.
Hanna tyckte att idén att tidrapportera till sig själv lät bra, så nu är jag ännu mer sugen på att göra det. Jag började plita ner i Google-kalendern en massa saker jag gjort.
För när jag i vild panik konstaterar att jag “inte hinner med någonting”, då är det ju verkligen inte som jag suttit still på en stol och glott framför mig. Ofta har jag haft helt fullt upp med saker som inte tar någon tid alls. Som att blogga, kolla mailen, läsa twitter och Skype eller andra saker. Nästan aldrig hushållsarbete, för alla vet att det tar en massa tid, och att det minsann är ojämnställt när kvinnor gör det. Maten (som inte tar någon tid att laga) ska stå på bordet när jag kommer hem! Att ingen kan diska också. Jäla dåligt, tycker jag.
Ibland tycker jag att det är fascinerande hur en person som bor ensam utan osnutna ungar eller bortsprungen man kan ha svårt att få ihop det där “livspusslet” politikerna pratade om förut…
