Jag är trasig. Jag har varit trasig så länge jag kan minnas. Jag vet inte om det började av att folk sa till mig att jag inte kunde saker eller om de sa det för att jag redan var trasig och inte trodde på migsjälv.

Det är väldigt kluvet, för jag vet ju att jag kan uträtta storverk om jag bara bestämmer mig. Jag vet att de enda sakerna jag inte kan är de jag inte lärt mig än eller valt bort att träna på.

Men ändå finns den där rösten där som påminner mig om att jag inte kommit någonvart i livet oavsett vad jag har uträttat. Att min åsikt bara är min oavsett hur många som håller med mig. Och att ingen tror på vad jag säger eftersom jag egentligen inte vet vad jag pratar om.

På sista tiden har jag haft en dålig period när den där rösten hela tiden varit nära att ta överhanden. Jag har motat bort den så gott jag kunnat. Pausat med känslor vid behov och envist hängt mig kvar vid vad som kunnat roa. Förra veckan hade jag en uppgång även om jag kände att den där fripassageraren ingalunda hade lämnat mig.

Sedan dog min morfar. Folk frågade hur det var och jag fick mest dåligt samvete. Jag kände ju ingenting alls. “Jag tar det på begravningen” sa jag och hoppades att det var sant.

Igår såg jag en film om en principfast bonde hos Jonas. Den om mjölkpallen, om ni sett den. Midvinterduell hette den, men sista scenen är en bild på gården sommartid. Högt gräs och hundkex överallt (såna vita blommor som kanske heter något annat egentligen).

Det påminde om somrarna på Hemsta. Och om morfar, och om en tid som aldrig kommer igen. Då gick det inte att skjuta upp känslorna längre, och rösten såg naturligtvis sin chans att vinna.

Jag vill planera en massa saker, och jag vet att jag kan utföra dem. Men just nu känns det inte så, och då är det helt omöjligt att bli sugen på att göra något eller se fram emot någonting. Det suger.

image

Flattr this!