Eller så får jag hitta på en annan lösning.

Jag har nämligen tagit bort alla spärrar. Allt som stoppar mig och den inre rösten som brukar säga “du kan ju inte hinta till vad som helst eller låta vad som helst hända, då kommer du vara tvungen att ta hand om det sen, och tänk om någon du gillar dör”. Allt för att inte stoppas i mitt berättande, för att komma upp i den där galna mängden 50000 ord.

Ja, om du inte var med där i början så är detta ännu ett Nano-inlägg.

Idag jobbade jag fem timmar. Jag var lite skeptisk, men hostar man upp slembollar så har man vunnit. Då kan man gå tillbaka till jobbet. Det är någon form av regel. Fast det blev ju till att dricka hetvatten med vickstabletter för att inte hosta sönder kunderna. Det gick i alla händelser bra, och sedan satt jag kvar ca två timmar (med vissa avbrott för att telefonen ringde) och skrev på min laptop.

I alla fall så har folket i min berättelse delat upp sig alldeles för mycket. Det var nödvändigt. Varje individ kunde inte agera på annat sätt i de situationer de hamnade i. Tro inte att jag försatte dem där. Jag har bara skapat världen och dem i den. Vad de gör tar jag inte ansvar för!

För så känns det litegrann, och jag har ingen aning om vad som kommer hända, men spännande är det, så jag tänker inte gnälla. Igår talade jag om för Olof ungefär hur det kändes;

Tänk dig att det finns en annan värld som bara rör sig när du tittar på den, och att det bara är du som kan titta på den. Ungefär så. =)

Men nu har de som sagt delat upp sig. Några har gått sin egen väg, tre andra gillade inte det och följer efter för att tala dem tillrätta, och kvar är alla som inte riktigt brydde sig, men som var en viktig del av världen i alla fall. Och så hände saker. Överallt. Så nu har jag ett kapitel här, ett där och ett tredje på en annan plats. *pust* Och inte kan jag bara låta en av grupperna vara heller, hur skulle de klara sig utan mig?

Ganska bra, antagligen. Jag hittar ju bara på elände åt dem. Eller nej, det var inte jag, det var… världen. Som jag hade hittat på. Attans, det här blir rörigt! Tur att det inte känns lika rörigt när jag skriver.

Men då är ju frågan, låta dem vara eller ha ihjäl några av dem så att det blir mindre att skriva om sen? Jag vill ju inte döda dem! Jag tycker om dem!

Vilka bekymmer… 22742 ord skrivna, 27258 kvar.

Flattr this!