Jag har alltid tyckt att det borde vara självklart att alla som vill ska få gifta sig i kyrkan. Bli vigda av en präst och allt det. Men så läste jag vad Johanna Nylander skrev om saken. Och så började jag tänka i nya banor.
Kristendomen är ju en religion. Det glömmer man nästan ibland, eller hur? Det skulle aldrig falla mig in att be att få gifta mig i en moské. Inte därför att jag jag inte gillar hur de ser ut eller så, utan därför att jag inte har där att göra. Jag hör ju inte till deras religion. Vik hädan, lixom. Vad de gör där inne (så länge det faller inom lagens gränser) lägger jag mig inte i. De får neka vem *** de vill att komma in där.
Så samma regler borde ju gälla den kristna kyrkan. Passar det sig inte att två människor tillhör deras religion så är det väl upp till de kristna? Jag ville alltid gifta mig i kyrkan. Förut. Nu vill jag gå ur kyrkan. Varför jag inte gör det är väl mest för att jag inte vet vart man ringer, och jag orkar inte riktigt ta tag i det.
Såhär är det: mina förfäder (antagligen, jag kan ju inte säga med 100%-ig säkerhet vart jag härstammar från) blev tvingade att byta religion till kristendomen. Varför finns det inte några tempel kvar från tiden innan? För att de revs och kyrkorna byggdes där de en gång stått. Det är fan ett stort brott att göra mot ett folk. Vända andra kinden till? Ja, det passar att lära ut det när man förtrycker någon, va? Så jag är lite sur.
Jag vill fortfarande ha någon slags andlig ceremoni den dagen jag gifter mig. Men vad det blir… Ja, den som lever får se.
Nu har jag svamlat iväg igen. Men saken är den att rätt att gifta sig, det tycker jag alla ska ha. Men rätt att gifta sig varsomhelst? Jag börjar tveka på den punkten.
Ja det är ju så att vi mer eller mindre tar den kristna kyrkan som en självklarhet och rättighet endast och inga skyldigheter eller konstigheter, men det har ju med och göra hur kyrkan har basunerat ut att det är det ända rätta etc.
Sen rev inte kyrkan förgående tempel i Sverige, dom skickade hit folk som “lärde” ut den “sanna” lärdommen, och mutade en och annan, så fick dom fler och fler anhängare tills dess att allt föll mot grupptrycket. För Kristendommen hände inte över natten i Sverige utan snarare under ett par hundra år.
Hm, nu svammlar jag iväg med, jag håller med dig om att det är faktiskt upp till kyrkan om kyrkan vill viga etc, själv skulle jag aldrig gifta mig i kyrkan, eller borgligt heller för den delen. Nu ska man väll aldrig säga aldrig, beror ju också på vem man träffar framöver.
kar jag kom ihåg var jag läste det där om kyrkornas placering. Jag ska leta. Medan jag gör det, fundera på vart lämningarna från våra tempel har tagit vägen!
Asatron (som var innan kristendomen) hade inte mycket till tempel, dom hade runstenar och andra sätt att dyrka sina gudar, och dessa kan man hitta överallt. Dessutom som med allt som “glöms” bort eller ändras försvinner det, man glömmer bort saker på en eller två generationer, sen växer det igen på platser som inte längre besöks, utan att man för den sakens skulle måste aktivt bränna och riva. Visst, kampen mellan Kristendommen och Asatron var inte alltid prydlig och fredlig, men men…
Det stämmer att kristendomen tog några hundra år på sig att vinna insteg i vårt land. Det började med kristna slavar… och sen med vikingar som blev omvända på sina resor och kom hem och byggde kyrkor…
Det finns en teori om att Asatron egentligen utvecklades i polemik mot kristendom. Att den tidigare var mer vag…
Men jag vet inte – och säkert ingen annan heller – om det var så.
Men de kristna missionärer och munkar som kom hade förståndet att bygga på den kultur som fanns. Man sopade inte rent och fördömde som senare generationer tyvärr gjort.
Därför kristnade man högtider som redan fanns… byggde kyrkor där folk var vana att hålla sina riter. Använde det språk och de symboler som folk förstod.
Man kan nog säga att det var en ganska mjuk övergång. Hårdheten kom senare när religionen kom i herrarnas händer… och blev ett mäktigt vapen.
Dopet är det som gör att man är medlem i kyrkan. Vi tror olika mycket… en del är tvärsäkra, andra tvivlar…
Det är inte det viktigaste… man får ifrågasätta. En sund tro har alltid ett stråk av skeptisism.
Men om man är helt avig mot allt som har med tro att göra finns ju möjligheten att gå ur. Man kontaktar helt enkelt pastorsexpeditionen i den församling där man bor och ber om en blankett för utträde. Den skickar dom per post om man ringer. Den ska fyllas i och bevittnas och skickas tillbaka.
Man förlorar vissa rättigheter angående vigsel och begravning t ex… och man bidrar inte längre till underhåll av kyrkorna och till kyrkans verksamhet.
På min blogg kan du läsa mer…
Tack för all information! Jag vet inte vart jag hade hört det där om rivna tempel med kyrkor ovanpå, men sambon säger att så skedde i andra länder åtminstone.
Jag är visst inte “helt avig mot allt som har med tro att göra”. Jag är allt annat än ateist. Jag skulle nog snarare kalla mig för polyteist. Men med en stark tro på det vetenskapliga. Svårt att förklara hur det går ihop…
Men när det kommer till kristendomen känner jag att det inte är vad jag tror på. Fast jag är konfirmerad och allt (där jag växte upp var det nästan självklart att alla skulle konfirmera sig). Jag tycker egentligen inte att det är en dålig religion så som den är i sverige heller. Den står för bra värderingar och så. Och lite nostalgi känner man ju inför det hela.
Men det känns ändå inte som att jag är kristen. Så det känns konstigt att vara medlem i något som inte är mitt. När jag går in i en kyrka nu känns det som att jag är på besök i någon annans religion. För att så är det…
Nåja, vad var det vi pratade om? =D