Jag har alltid tyckt att det borde vara självklart att alla som vill ska få gifta sig i kyrkan. Bli vigda av en präst och allt det. Men så läste jag vad Johanna Nylander skrev om saken. Och så började jag tänka i nya banor.

Kristendomen är ju en religion. Det glömmer man nästan ibland, eller hur? Det skulle aldrig falla mig in att be att få gifta mig i en moské. Inte därför att jag jag inte gillar hur de ser ut eller så, utan därför att jag inte har där att göra. Jag hör ju inte till deras religion. Vik hädan, lixom. Vad de gör där inne (så länge det faller inom lagens gränser) lägger jag mig inte i. De får neka vem *** de vill att komma in där.

Så samma regler borde ju gälla den kristna kyrkan. Passar det sig inte att två människor tillhör deras religion så är det väl upp till de kristna? Jag ville alltid gifta mig i kyrkan. Förut. Nu vill jag gå ur kyrkan. Varför jag inte gör det är väl mest för att jag inte vet vart man ringer, och jag orkar inte riktigt ta tag i det.

Såhär är det: mina förfäder (antagligen, jag kan ju inte säga med 100%-ig säkerhet vart jag härstammar från) blev tvingade att byta religion till kristendomen. Varför finns det inte några tempel kvar från tiden innan? För att de revs och kyrkorna byggdes där de en gång stått. Det är fan ett stort brott att göra mot ett folk. Vända andra kinden till? Ja, det passar att lära ut det när man förtrycker någon, va? Så jag är lite sur.

Jag vill fortfarande ha någon slags andlig ceremoni den dagen jag gifter mig. Men vad det blir… Ja, den som lever får se.

Nu har jag svamlat iväg igen. Men saken är den att rätt att gifta sig, det tycker jag alla ska ha. Men rätt att gifta sig varsomhelst? Jag börjar tveka på den punkten.