Det är himla mörkt ute hela tiden. Och det hade inte varit något stort problem om jag varit den jag var i somras. Men jag kämpar med att vända dygnet någorlunda rätt (så att jag kan utnyttja det lilla solljus som finns), och det går inte alls bra. Resultatet blir att jag bara sover ett par timmar i taget. Einstein skulle säkert sagt att det var bra, men det känns inte bra. Jag orkar ingenting. Jag är ledsen hela tiden. Och när jag är ledsen brukar jag bli tröstad av Åzkar. Men inte nu längre.

Och jag vet att denna ledsenhet inte härstammar från något annat än att jag inte ätit rätt på evigheter, det är mörkt och jag har inte sovit. På evigheter. Visst är jag ledsen över att Åzkar inte finns längre, men jag känner igen en annan ledsenhet också. Det är den som inte har någon orsak. Den som beror på att min kropp är ledsen, inte min själ. Jag skulle kunna gnälla över att det är olyckligt att de sammanfaller, men det gör de ju för att jag inte kunde äta eller sova ordentligt efter att Åzkar dog. Gah.

Jag vet inte om jag borde försöka sova nu. Det är sovdags enligt klockan. Men enligt min kropp är det likadant som jag känt typ en vecka. Trött som fan, men jag vet att jag inte kan sova.

Nu dog en mus i köket. Blä. Ska fixa.

Flattr this!