Den här texten delades på facebook av flera personer.
Texten framför en väldigt intressant vinkel; i alla historier du hört har det funnits en hjälte av samma kön som dig, eller så är huvudpersonen av samma kön egentligen ett missförstått offer. Så vem identifierar du dig med i en historia där den enda av samma kön är skurken? Du har tränats till att det upplägget betyder att “skurken” är egentligen missförstådd och oskyldig. Hela livet har du hört detta.
Dessutom har du av någon anledning fått för dig att individer i historier behöver ha samma kön för att kunna vara din förebild. Kanske helt enkelt för att andra kön oftast knappt är representerade över huvud taget. Det finns alltid någon som är tillräckligt lik dig så att du kan identifiera.
Då är det inte så konstigt att män känner att i en historia om ett kvinnligt offer och en man som är förövare egentligen rymmer en förklaring som visar att mannen egentligen är oskyldig och missförstådd. Medan i en historia med två manliga hjältar, en manlig förövare och ett kvinnligt offer, där får kvinnan rätt, för att man kan identifiera sig med en av de manliga hjältarna.
Väldigt vettigt, kanske till och med sant. Men sedan kommer den onödiga frasen:
…react hysterically to perfectly reasonable and empirically supported statements like ‘the source of violence is men’
Och jag reagerar hysteriskt, för att jag inte kan se att så är fallet.
Jag känner många män, majoriteten av mina vänner och bekanta är nog män. Och jag känner inte att deras kön skulle vara roten till problemet.
Visst kanske de flesta anmälda våldtäktsmän är just män, och antagligen anmäls inte lika många kvinnor för misshandel. Och antagligen är det vad som menas med frasen. Men det är inte så man (jag) läser den. Jag läser det som att orsaken till att det finns våld är att det finns män.
Och jag tvivlar starkt på att orsaken är könet, utan det måste handla om något annat. Till exempel att dessa individer som begår våldsamma handlingar inte har förmåga att respektera andras känslor och därför går till handgripligheter när någon inte agerar som de tänkt sig. Inte fogar sig som de anser att de borde. Eller någon annan orsak.
Kanske är orsaken att man bara skrattat åt deras oförmåga att beakta andras känslor under uppväxten eftersom att “pojkar är sådana”. Istället som med andra barn förklara vilka känslor som uppstår i en person som blir puttat eller dragen i håret.
Men i så fall skulle detsamma hänt om de varit flickor och man skrattat bort buffligt beteende med “flickor är sådana”.
Kort sagt; själva könet är inte problemet. Då skulle problemet vara större (mycket större, nästan hälften av alla vuxna är män!), och det var trist att författaren behövde slänga in en sådan mening mitt i en i övrigt ögonöppnande text.