Polisen avhyste romer i sorgenfri-lägret imorse. Jag skrev en tweet som om jag visste vad det handlade om. Som om jag hade följt det. Vacklade i mitt tyckande. Sådär får man ju inte göra, bosätta sig överallt. Men att bara köra ut dem utan att ta dem någon annanstans där de kunde bo, det kändes inte schysst, på något sätt. Å andra sidan, vill de bo så får de ju söka uppehåll här som alla andra?
Någon annan tweetade om att det finns en lag om att man inte får avhysa romer utan att ge dem ett alternativ. Så lagen ska väl följas eller?
Bestämde mig för att strunta i det. För jag vet fortfarande inte vad jag tycker, och utan tyckande är det dumt att försöka påverka. Tror jag.
Sedan hade någon delat en artikel på G+ också om att fars dag är dum när männen inte tar sitt ansvar. Jag tycker väl snarare att kvinnor tar mer ansvar än de borde istället. Men mest att samhället är utformat efter att man är två och att minst en går ner i tid och tar lediga dagar utöver både semester och föräldradagar så att man både kan vara med på aktiviteter och vara hemma och mysa när förskolan är stängd två gånger i terminen och dessutom aldrig komma och hämta senare än klockan tre.
Jag vägrar. Reglerna gör att om man trots allt gör sådär, alltså slutar jobba heltid, så får man lägre inkomst nu och lägre pension när man blir gammal.
Näpp.
Så jag skyndar mig till bussen efter jobbet, för låset gick i baklås på cykeln och jag får inte loss den. Väldigt irriterande. Går och hämtar och vandrar sedan mot affären. Jag hade ju kunnat handla på en kvart först (på affären bredvid jobbet) och tagit bussen sedan. Men då hade jag brutit mot reglerna. Stackars barn som får komma hem så sent.
Den extra promenaden tar ungefär en timme när man är trött och puttar barnvagn, men det är bra när man inte får sin cykelmotion. Och så får barnet handla med sin förvirrade mor. Hon bestämde att vi skulle ha oliver och nudlar. Javisst, det går åt!
Lagade mat. Quornfiléer och chili con carne utan kött… Och utan chili.
Jag hade klarat av Duolingo på bussen imorse så nu var det bara två grejer kvar av novembers dailys; wii fit och bloggning.
Jag hade gärna kört mer av det föregående. Riktigt blivit svettig och sedan gått och duschat. Men barnet ville gärna vara med och jag fick pausa för att läsa bok. Barnets fader har väldigt mycket jobb att göra på kvällarna. Han gjorde välling och fixade disken i alla fall. Men när det mer är barnet än jag som lägger tyngd på balansplattan så går det till sist inte. Speciellt inte när man ska göra yviga rörelser och de blir fel för att man slår ett barn i huvudet om man inte ser upp. Eller ner.
Det är så fruktansvärt frustrerande att inte själv få bestämma hur långt ett träningspass ska vara. Alltid tänka att man tar igen det imorgon. Ok, det har gått tre dagar, men nu känns det som “hela tiden”. Nästan så man ångrar inköpet eftersom det ger upphov till så mycket frustration.
Jag kanske skulle springa imorgon istället.
Nu har jag bloggat i alla fall. Fast det är ju meningen att vi ska sova nu. Jag gillar inte hur mycket tid det här tar. Jag trodde att jag hade satt upp ett rimligt mål, men kanske får jag ta bort en grej. Det blir i så fall träningen, för den tar mest tid av de två grejerna som inte var först. Jag bestämde ju bloggandet först.
Fast jag VILL kliva på den där plattan varje dag och göra yoga och så. Men kanske får det bli i januari. 🙁