Igår kom även Yosh hem med en Samsung S5 och sa att nu är vi en udda familj. Hela hans förklaring var “I don’t wanna talk aboot eet.” och sedan fick jag efter några frågor fram att hans nexus nog hade åkt i golvet eller så. Det händer ju. Hela tiden för mig. Just det, jag måste köpa någon form av vaddering.
Så nu har vi båda en essfemma.
För jo, jag skulle ju köpa en s6, hade jag tänkt mig. Jag hade inte kollat priser eller så, men man brukar ju kunna få en ny mobil mot en höjd månadskostnad och en förlängd bindningstid, så det brukar jag göra. Jag brukar räkna lite så att det inte blir så dyrt. De räknar ju in abonnemangskostnaden som en vinst, även fast jag ändå skulle betalat varje månad, så om man tar rätt antal månader så brukar man i alla fall inte betala mer än om man köper telefonen kontant.
Nå, någon månad innan s6 skulle släppas så släpptes även min s4:a. I golvet. På klinkers. Eller heter det så när klinkersarna är jättesmå? De är hårda som tusan i alla fall, och glaset pajjade. Attans. Idun skulle ju få min gamla så att hon skulle slippa sitta med en s2:a!
Så jag gick för att lämna in och få telefonen lagad på försäkringen hos Telia. Det kostar 500-700 beroende på vem man frågar. De brukar säga 700 till mig när jag lämnar in och ta 500 av mig när jag hämtar ut, så jag förstår inte riktigt. Men jag tänker inte ställa mig där och ifrågasätta.
I första Telia-butiken stod det ett fruntimmer och ba’ “Har du gjort en skadeanmälan?”. Därefter utspelade sig följande, inte helt tillfredsställande, scenario.
Jag: “Nej, det har jag inte hunnit…”
Hon: “Det måste du göra först”
Jag: “Ok.”
Paus. Två kvinnor stirrar på varandra och inväntar att den andra ska göra någon form av utfall, infall eller något annat form av fall.
Jag: “Så… kan jag göra det då?”
Hon: “Asså, det kan inte jag göra åt dig, det behöver du göra själv.”
Jag: “Ok”
Hon: “Ja.”
Ny paus. Jag förstår inte varför hon inte bara ger mig formuläret, oavsett om hon har det på datorn eller på papper. Jag tänker att det antagligen är ett papper. Man låter ju inte kunderna knappa på personaldatorn.
Jag: “Jaja, ge mig pappret…”
Hon (avbryter): “Nej, det behöver göras på internet”
Jag: “Ok”
Hon: “Ja.”
Ännu en paus. Sist jag var här så fick jag ju hjälp med den här biten, så jag är verkligen inte med på att hon inte tänker erbjuda mig något sätt att få det gjort nu. Jag har åkt bil för att komma hit, liksom. Ingen bor här, eller nära köpcentret, så alla hennes kunder har åkt bil hit. Jag behöver inte berätta det. Utom de som åkt buss, förstås. Men det är ju ÄNNU skitjobbigare.
Jag: “Men… kan vi inte göra en skadeanmälan här?”
Hon: “Nej.”
Jag: “Så… du menar att jag behöver åka hem, gå in på internet, fylla i ett formulär…”
Hon: “På vår hemsida!”
Jag: “…på er hemsida, och komma tillbaka hit till dig, innan du kan hjälpa mig???”
Hon: “Ja.”
Shit, vad trött jag var på henne där och då. Kunde hon inte ens ha hasplat ur sig det där på en gång? Varför behövde man DRA ur henne sådana här dumeter?
Jag: “Jaha, då får jag väl ta hem min trasiga mobil igen och anmäla att den är trasig…”
Hon: “Och tänk på att göra backup på allting, bilder, kontakter…”
Gah. Nu dumförklarar hon mig också! Jag VEEEET!!! Och dessutom…
Jag (med min mest nedlåtande röst, leende med huvudet lite på sned): “Men du, det ligger ju i molnet, vet du.”
Tystnaden som följde var tjock som havregrynsgröt som någon morgontrött glömt på spisen och nu luktade lite bränt. De outtalade orden “lilla gumman” surrade osäkert kring våra huvuden och undrade om de kunde få tränga sig på, eller om de liksom missat sin entré och nu var helt överflödiga.
Jag gick därifrån innan någon blev arg på riktigt.
I nästa butik (den nere på stan. Den som är nära till jobbet) gick det bättre att lämna in. Då hade jag lydigt gjort en skadeanmälan på internet. Jag hade eventuellt låtit en del av min irritation lysa igenom i den. De ville liksom veta vad som hänt, och efter att man redan angivit att man tappat telefonen så skulle man skriva ett händelseförlopp. Liksom, säger inte “Jag tappade den” precis allt man behöver veta om vad som hänt?
Jag skrev såhär:
I badrummet orsakade en oförutsett förflyttning att telefonens distans till golvet minskade med en accelererande hastighet. Telefonens läge innan förflyttningen var circa 40 cm ovanför golvet, och distansen hann minska ända till noll innan den kunde bromsas. Detta orsakade krackelering av glaset som täcker framsidan av telefonen.
Jag avhöll mig från att byta ut fler ord mot ord som normalt inte används i dagligt tal. Jag hade kunnat krångla till det mer, men jag var osäker på om någon ens läser den där texten.
Jag blev informerad om att det skulle komma ett mail där jag skulle få godkänna en kostnad som skulle vara högre än min självrisk, och då skulle jag godkänna den och sedan skulle självrisken gälla ändå. Ok, lite dumt, men det är säkert ingens fel.
Det kom aldrig ett sådant mail. Istället fick jag ett meddelande om att jag kunde hämta min telefon.
När jag kom dit, lite känslig eftersom jag insett att min födelsedags-spel-dag inte kunde bli av på grund av att alla hade viktigare saker för sig under en kristen högtid, så fick jag veta att min telefon blivit fuktskadad i fallet!?! De hade skickat tillbaka den med trasigt glas och allt. Jag fick veta att jag kunde välja att ta ut den som den var, men det kostade 350 kronor. Jag sa att då får jag väl göra det då och låta någon annan laga telefonen. Jag fick veta att ingen kommer gå med på att laga min telefon eftersom den är fuktig.
Jag blev eventuellt lite upprörd av det och det slutade med att när butiksbiträdet sa “Jag försöker ju hjälpa dig, men det verkar inte som att du vill lyssna!”, då gick jag ut istället för att skälla på honom. Jag bara gick. Utan telefon, utan det där pappret man måste ha för att bevisa att man är den som äger den. Och med tårar överallt. Eventuellt kände jag vid den här tidpunkten stor press på jobbet också och kunde därför ännu mindre hantera hela situationen. Jag gick in på Konsum för att handla ingredienser till tårta till migsjälv, men tårtor är glada och jag var alldeles för ledsen för att kunna plocka ihop det som behövdes.
Jag ringde till Yosh med den hemska lånetelefonen och beklagade mig, och han sa att jag måste skaffa tillbaka det där pappret. Annars hade jag verkligen ingen telefon.
Till slut gick jag tillbaka.
Alla i butiken med sina allra gladaste röster: Hej!
Jag (tar en nummerlapp trots att ingen annan kund finns där. Jag har lärt mig att man måste det på vissa platser om man inte ska förarga systemet): Hej…
Butiksbiträdet (som jag misstänker är den man som en kompis sagt att hon inte handlar av pga att det alltid skär sig, så som det gjorde för mig för en stund sedan (och ja, jag vet att jag bröt linjen med den här parentesen nu. Jag har broccoli i strumporna. Nu fortsätter vi, ok?)): Så hur kan jag hjälpa dig nu?
Jag: Jag vill bara veta vad det kostar och vilka alternativ jag har.
Han: Antingen kan du ta ut telefonen precis som det är. Då kostar det 350 kronor.
Jag: Ok…
Han: Eller, om du vill använda din försäkring…
Jag (drar ett mycket djupt andetag, eftersom det bör vara helt uppenbart att jag har försäkring som jag vill använda eftersom jag sa att jag hade det när jag lämnade in den för att laga den PÅ FÖRSÄKRINGEN!!!): *inandning*
Han: Asså, jag försöker bara hjälpa dig!
Jag (eventuellt med desperation och en aning höjt tonläge): Ja, men jag behöver bara ANDAS lite!!!
Han: Ooookeey… jo, alltså om du använder försäkringen så kostar det 500 kronor istället.
Jag: Men telefonen blir ju inte mer lagad för det?
Han: Nej, du får en ny!
Jag: Jaha.
Han: Ja, och din gamla är ju en s4:a och de är så gamla nu, så då får du en s5:a istället.
Jag: Jaha.
Han: … så… vill… du göra det?
Jag: Ja.
Han: Ok… du får inte tillbaka din gamla telefon då.
Jag: vad ska jag med den till?
Han: Eh… nä.
Jag: Det är ju ingenting i den ändå.
Nu kanske det faktiskt fanns data i den eftersom de inte hade genomfört lagningen och då kanske de inte hade tömt minnet på den heller, som de brukar, men jag hade liksom inte väntat mig att få tillbaka någon data.
Han: Ja, eh, naeä…
Sedan behövdes det knappas en massa på datorn, under vilket jag stod och fascinerades över min egen oförmåga att titta på människor. Jag kunde inte titta på folks ansikten. Man kunde få ögonkontakt då. Det tedde sig helt otänkbart att möta en annan människas blick just då. Vid ögonkontakt kan själarna få kontakt. Min var i spillror. Jag kunde inte släppa in någon där. Jag behöver åtminstone dammsuga först och plocka undan disken.
Så när jag gick hem hade jag en s5:a. Och jag som högljutt proklamerat för alla att jag bara har Samsung i jämna nummer. S2, S4 och soon to be S6, hade jag ju bestämt. Det här var fel! En alldeles ojämn siffra. 5. Värsta primtalet. Och vad värre var; med en alldeles ny mobil är det faktiskt inte ekonomiskt försvarbart någonstans att lägga sig till med extra kostnader för att köpa modellen efter. Så det kan jag ju inte göra nu. Så Idun får ingen nyare mobil och jag får ingen S6:a precis nu. Besvikelsen.
Men jag har en ny mobil som är bättre än min förra!
Alla känslorna stred mot varandra utan att någondera sidan kunde ta överhanden. Så den resulterande, övergripande känslan är bara “konstigt”, och så är det nu med.
Nu har lollipop-uppdateringen kommit och telefonen är ännu nyare. Den är himla fin, faktiskt.
