Förskolepanik

Jag trodde att jag hade planerat så bra. Redan i september skickade jag in ansökan om förskoleplats så att jag skulle komma först i kön. Det är väl jättetidigt? Då var barnet bara ett halvår gammalt och förskola kändes långt och fjärran.

Jag bad om plats i mitten av maj så att inskolning kunde ske medan jag fortfarande var hemma, och sa till chefen att jag ville komma tillbaka och jobba första juni. Bra, vad? Jag hörde en del oroande besked om mammor som fick ta lån för att de inte kunde jobba fast pengarna var slut och de inte hade någon förskoleplats, men jag hörde mig för noga. Jodå, 4 månader efter att man ansökt, dock tidigast när barnet är ett år har man rätt till förskoleplats inom kommunen. Det måste de ordna åt en. Allt var alltså lugnt.

Så fick jag besked om att barnet erbjudits plats. 2014-08-15 får hon börja. Vill du tacka ja, ja men stå kvar i kön, ja men flytta fram datumet eller vill du tacka nej? Vavava? Det är ju fel datum! Kommer vi få en till plats på en annan förskola fram tills dess eller va? Och datorsystemet fungerar naturligtvis inte, så jag kan inte svara alls, just nu. Skrivaren står på en hylla, urkopplad och med slut på bläck, så jag kan inte skriva ut. Stress. Detta var i fredags.

Jag ringde naturligtvis genast det enda nummer som fanns i det meddelande jag fått, men det var ett växelnummer till kommunen där de inte kunde koppla mig rätt, utan de meddelade att “Men det är inte vi som skickar ut det där!” och bad att jag skulle ringa ett helt annat nummer på måndag. Ja, för klockan var efter fyra när allt det här hade hunnit hända, och då har ju alla gått hem.

Så idag ringde jag igen och fick besked att “Näe, det är fullt nästan överallt, det kaaanske går att få in något extra barn på [någonstans jag inte kände igen], Vallby eller Bäckby, men det blir ju en bit att åka. Det kanske går att ordna med en dagmamma, men det är mycket semestrar på sommaren… men svara du att du vill ha platsen men stå kvar i kön till högre alternativ, annars har du ingenting i augusti heller! Ring om ett par veckor om du inte hört något.”

Kvinnan jag talade med var väldigt sympatisk och så. Inget ont om henne, men jag gillade inte beskedet hon var tvungen att komma med. Jag blir jättestressad över att inte veta! Och att inte veta om jag måste bråka något för att få det jag vet att jag har rätt till!

Sedan sköljde ju alla skuldkänslor in också. Är jag verkligen beredd att ta bussen till Bäckby med mitt barn varje dag och lämna henne där med helt okända människors ungar hela dagarna? Visst, jag känner inte folk här heller, men här är nära hemma, på något sätt, och jag känner några i alla fall. Är jag verkligen så desperat att bli av med ungen att jag kan tänka mig att skyffla iväg henne tvärs över stan vart som helst bara jag får jobba? Eller lämna henne till en barnmamma som jag inte vet något om?

Och så välmenande ord jag fått mig till livs som ringde i öronen. Det är visst inget roligt på förskolan på sommaren, för det är stängt överallt och alla ungar skyfflas runt lite hursomhelst. Och inte ska det stackars barnet vara tvungen att byta förskola bara för att envisa jag vill arbeta!

Hu, en så hemsk mor jag kände att jag var! Och så blev det så konkret; jag vill LÄMNA mitt barn åt någon annan HELA dagarna! Vill jag verkligen det? Det är ju för tidigt! Hur ska hon kunna bli trygg i sig själv om hennes egen mamma lämnar bort henne till främlingar helt plötsligt? Hur önskad ska hon känna sig då? Ett hav av separationsångest med höga vågor. Det går ju inte.

Jag får helt enkelt fortsätta vara hemma för tid och evighet. Men det går heller inte. Föräldradagarna tar ju slut en vacker dag, det finns “bara” 96 veckor föräldraledighet att hämta från försäkringskassan (480 dagar, fem dagar i veckan), sedan gör de hemska saker med SGI. Ett år är (om någon har glömt det) 52 veckor, så hela två år kan man inte ens vara hemma, och är man det kommer det sådana där tråkiga dagar när man får skitlite pengar också.

Semester då. Ja, det blir nog till att ta ut alla sina fem veckors semester från juni och framåt, som det ser ut nu. Därefter får det antingen ha löst sig eller så får man väl vara hemma för “Vård av barn”? Får man det? Va? Jag tar ju hand om mitt barn, Försäkringskassan! Ge hit 80% av min lön! Nej, det finns säkert någon regel mot det, men man undrar ju hur man ska göra…

Och för er som tycker att herr far kan vara hemma; javisst, får vi 5000 kronor i jämställdhetsbonus i månaden då? Det är ungefär så mycket mindre vi får per månad om han är hemma istället. Och här får vi även lämna utrymme för att jag ska känna mig misslyckad i karriären eftersom lönegapet är så förjävla stort. Är det för att jag är kvinna eller är det för att jag är kass på det jag gör? Jag vill ju liksom inte hoppas att jag är dålig på mitt arbete, men lönekuvertet talar ju inte för att jag lyckats, direkt.

Nä, ni! Nu måste jag faktiskt utnyttja resterande minuter av Iduns middagslur till att titta på vad jag gör för fel när jag letar efter årsavslut i bokföringsprogrammet. Jag kunde inte för mitt liv hitta det inatt efter att Idun hade somnat, och jag kan inte sitta vid datorn när hon är vaken. Hon tar bokstavligen talat tangentbordet från mig. Och jag är ju en dålig mamma (igen) som sitter vid datorn när jag borde lära henne prata och gå. Fy på mig.

Tänker du lämna bort mig, mamma? Ingen fara, jag kan ta fram mat själv nu, titta här är bröd! 😀