Hur man nu ska räkna

Det efterfrågades en magbild, så jag la ut den till vänster på fejsboken. 22+0, skrev jag, eftersom bilden togs igår morse och det hade gått just 22 veckor och 0 dagar då. Det betyder att man går in i vecka 23. Alla som använder någon form av gravid-app vet detta. Pojkarna på jobbet vet det tydligen inte. Och inte kassörskan de frågade om det heller. Äsch då.

Ja, jag tycker ju att det är smart att säga att det har gått 22 veckor när det har gjort det. Men sist jag bara skrev på DET viset så blev jag ju tillrättavisad på fejjan. För att undvika långa diskussioner skrev jag alltså 22+0… som om det hjälpte… *suck* 🙂

Jaja, jag måste säga att såhär långt är det inte mycket som är som jag trodde det skulle vara. det mesta av min mage är fett och tarmar. Någonstans därinne finns en miniperson som gör sig påmind ibland. Jag hade ju fått för mig att HELA magarna på gravida kvinnor bestod av fostervatten och bebis… nästintill.

Sen så undrar jag fortfarande när jag ska bli sugen på konstiga saker. Jag vill bara äta det jag alltid äter. Trist? Eller bevis på att jag äter allsidigt?

Jag har ju blitt inbjuden till en gravid-grupp på facebook full med kvinnor som ska föda i april också. Jag är nu less på att läsa om idiotiska karlar. Det är ju så att man blir glad att man inte bor med en som man får läsa att de beter sig! Och runt mig har många problem med sina relationer. Jag mår dåligt av det. Jag vill fixa, men jag kan inte. Jag har ingen makt över det.

Det är lite så att man tappar tron på förhållanden som fungerar. Finns de? Ja, min mor och syster har ju förstås varsin karl som verkar passa dem utmärkt, och pappa har det ju bra med sin fru också… Och min kusin har en underbar karl också, ju.

Men ändå, det verkar så svårt att hitta just den där som inte retar gallfeber på en och som inte lämnar en. Jag har ju bara hittat såna som jag antingen inte kunnat stå ut med i längden eller som inte kunnat stå ut med mig. Eller så har det varit andra bekymmer. Eller den där jävla kärleken som inte går att lita på. Rätt som det är en dag så vaknar man bara och inte har den längre och vill inte att han tar i en längre. Och det verkar inte gå att förutse när det ska ske heller. Jävla skit, säger jag. Och jag vet inte om det är jobbigast att vara den som tappar känslan eller den som står ensam kvar med alla känslor sen.

Pfwah. Jag trodde alltid att jag skulle vara i princip gift när jag väl skulle bli mamma. Men nu blev det inte så. Och jag kan inte bestämma mig för om det är väldigt bra eller väldigt dåligt…