Känslohantering del 2

Jag fick en del råd efter min post om min stora besvikelse och hur man skulle hantera känslan. Det första rådet var “sparka rumpa nästa gång”, vilket varken gjorde från eller till just då, mer än att det är mysigt att folk tror på en. När jag announcade att jag gått vidare fick jag hejarop från alla möjliga håll, och det var trevligt. Kändes som att jag hade en egen liten fanclub. Men det betydde ju också att det blev mer press…

Göran föreslår att det hela bottnar i tidigare erfarenheter och att man ska stanna upp istället för att jaga framåt. Han har nog helt och hållet rätt.

Jag vet inte när det började, men jag har helt galet stora behov av bekräftelse och försöker därför vara “duktig flicka” hela tiden (ja, precis hela tiden) så att folk ska säga åt mig att jag är duktig med mera. Mitt dåliga självförtroende gör dessutom att jag väldigt sällan ger mig själv klappar på axeln (jag jobbar på att göra det bättre), utan klankar ner på vad jag gjort.

Ofta står den elaka rösten i mitt huvud och pekar på allt som var fel med det jag gjorde. Hon är elak. Riktigt elak. Hon kan till exempel påpeka att jag råkade säga fel ord i en konversation som för övrigt egentligen gick bra, och sedan förstora upp det tills hon fått mig att undra om personen jag pratade med tror att jag är helt förståndshandikappad eller liknande på grund av att jag sa fel eller skrattade på fel plats eller hade fel tonfall eller vad som helst.

En bieffekt av det är i och för sig att jag blivit väldigt bra på en hel del saker, helt enkelt därför att jag tror att jag måste vara superbra på allt för att duga. Jag VET att det inte är så, men det är känslan jag har. Att jag egentligen bara är ivägen och en belastning för alla och att jag behöver göra allting mycket bättre för att väga upp.

Det bästa rådet kom kanske från Mia. Hon skrev att man ska sova. Ja, sov ordentligt! Det vet jag ju. Del 1 och Del 2. Och jag vet minsann att om man inte sover ordentligt så händer motsatsen. Att man tycker att allt är oöverstigligt och alla problem blir jätteproblem och alla känslor blir hur stora som helst.

Eller blir de det för alla? För det känns som att jag inte tål att bli trött? Varje gång jag blir det kommer jobbiga känslor och försöker äta upp mig.

Nja, jag är trött nu. Jag har varit trött hela dagen. Och jag är inte på väg att bli uppäten. Inte än. Men så har jag också varit på reiki och fått bekräftat att jag är intelligent och duktig och duger som jag är. Och att det är viktigare att jag har roligt än att jag är bäst. För om man aldrig unnar sig lite skoj, vad är det egentligen för mening med den här resan vi kallar livet? Och det roliga ska minsann vara på mina villkor. Annars är det någon annans skoj, och det kan också vara ok ibland. Men ibland måste det vara min tur.

Nu ska jag sova innan jag lyckas väcka någon sovande björn.

Natti på er, pandor!