Idag fick jag en påminnelse om hur icke förträfflig jag är. Det är inte riktigt vad man längtar efter, och därför kanske man inte letar speciellt noga. Eller i mitt fall då har jag bara konstaterat att jag är trasig och låtit det stanna vid det. Exakt hur trasig jag är vet jag inte om jag vill veta. Vissa saker går inte att laga, speciellt inte om de är felkonstruerade från början.

Jag har en kollega som har ringt mig om arbete utanför min arbetstid. Jag hade 5 lediga dagar i oktober och är inte intresserad av att spendera dessa få med arbetsrelaterade saker. Sorry. Jag kanske är oengagerad i mitt arbete, men ibland måste man väl få tänka på annat? Idag satt jag i fikarummet och berättade att jag bestämt mig för att inte svara just honom när han ringer. Jag hann inte berätta så noga varför, men det rör sig om att samtalstiden och mängden samtal inte är ringa, om man säger så. Jag hoppas jag skriver tillräckligt mycket för att vara begriplig, och tillräckligt lite för att inte hänga ut någon här. För det är inte syftet. Kategorin personligt på den här bloggen ska handla om mig och ingen annan.

Jag fick höra att jag särbehandlar samt mobbar personen och att jag inte borde prata om det med annan än min chef och han det gäller. Så det gjorde jag. För den som sa det till mig är i mina ögon felfri, så om han tycker att jag gör fel, då måste det vara så. Dessutom är det inte så kul att höra att man gör sådana saker man ogillar att andra gör. Jag tog inte ens min rast klart, för jag mådde verkligen inte bra av att höra sådana saker. Så jag stegade in till chefen på en gång för att förhöra mig om vi har nån policy eller något.

Chefen sa att jag visst får låta bli att svara i telefon när jag inte är på jobbet, men skulle jag verkligen gjort likadant om det var någon annan?

Nu blir det ju svårt att svara, för om någon annan ringer så vet jag att det är något som brådskar och som de verkligen behöver hjälp med nu på en gång. Dessutom brukar det vara en (1) fråga man ringer folk som inte jobbar om. Samtalet jag fick av den andra personen var inte av den karaktären, utan var bara långt. Han ringde igen sedan, men då svarade jag inte. Nu ringde han igen i helgen, och jag svarade inte. Oktober är visserligen slut, men jag jobbade 12 dagar i sträck innan den här helgen. Jag var liksom sugen på ledighet.

Är det någon form av utfrysning jag håller på med? Jag var ju glad att jag kunde ringa den som hade jour när jag inte fick igång min telefon nu sist jag jobbade. Tänk om han hade fått för sig att inte svara, för Johanna ställer så jobbiga frågor? Iofs har han betalt när jag ringer…

Jag tror det kanske är säkrast att bestämma sig för att alltid sätta telefonen i flygplansläge på helger, så särbehandlar jag inte, och jag får vara ifred. Fast det känns som ett tjurigt och bråkigt sätt att lösa det på.

…och med tanke på hur många förklaringar jag har kring det här så lutar det åt att jag innerst inne vet att jag gör fel.

Så slutsats: jag är trasig och kan inte ta hand om migsjälv eller vara snäll kollega. Inte underligt att ingen velat att jag skulle bli mamma till deras barn. De märker väl att något inte står rätt till så fort de lär känna mig ordentligt.

Det var som den andra chefen sa idag (förhoppningsvis på skämt, jag ska försöka att inte läsa in något i det) när jag skämtade att jag gör planetens godaste köttbullar, och la till att jag inte sagt vilken planet. Min hemplanet, sa jag sedan, varpå han muttrade att det skulle förklara ett och annat. Som sagt. Det var nog ett skämt, men kanske är det så att ett och annat kring mig behöver förklaras. Sådana som jag ska nog inte ha barn i alla fall. 🙁

Flattr this!