Idag fick jag en påminnelse om hur icke förträfflig jag är. Det är inte riktigt vad man längtar efter, och därför kanske man inte letar speciellt noga. Eller i mitt fall då har jag bara konstaterat att jag är trasig och låtit det stanna vid det. Exakt hur trasig jag är vet jag inte om jag vill veta. Vissa saker går inte att laga, speciellt inte om de är felkonstruerade från början.
Jag har en kollega som har ringt mig om arbete utanför min arbetstid. Jag hade 5 lediga dagar i oktober och är inte intresserad av att spendera dessa få med arbetsrelaterade saker. Sorry. Jag kanske är oengagerad i mitt arbete, men ibland måste man väl få tänka på annat? Idag satt jag i fikarummet och berättade att jag bestämt mig för att inte svara just honom när han ringer. Jag hann inte berätta så noga varför, men det rör sig om att samtalstiden och mängden samtal inte är ringa, om man säger så. Jag hoppas jag skriver tillräckligt mycket för att vara begriplig, och tillräckligt lite för att inte hänga ut någon här. För det är inte syftet. Kategorin personligt på den här bloggen ska handla om mig och ingen annan.
Jag fick höra att jag särbehandlar samt mobbar personen och att jag inte borde prata om det med annan än min chef och han det gäller. Så det gjorde jag. För den som sa det till mig är i mina ögon felfri, så om han tycker att jag gör fel, då måste det vara så. Dessutom är det inte så kul att höra att man gör sådana saker man ogillar att andra gör. Jag tog inte ens min rast klart, för jag mådde verkligen inte bra av att höra sådana saker. Så jag stegade in till chefen på en gång för att förhöra mig om vi har nån policy eller något.
Chefen sa att jag visst får låta bli att svara i telefon när jag inte är på jobbet, men skulle jag verkligen gjort likadant om det var någon annan?
Nu blir det ju svårt att svara, för om någon annan ringer så vet jag att det är något som brådskar och som de verkligen behöver hjälp med nu på en gång. Dessutom brukar det vara en (1) fråga man ringer folk som inte jobbar om. Samtalet jag fick av den andra personen var inte av den karaktären, utan var bara långt. Han ringde igen sedan, men då svarade jag inte. Nu ringde han igen i helgen, och jag svarade inte. Oktober är visserligen slut, men jag jobbade 12 dagar i sträck innan den här helgen. Jag var liksom sugen på ledighet.
Är det någon form av utfrysning jag håller på med? Jag var ju glad att jag kunde ringa den som hade jour när jag inte fick igång min telefon nu sist jag jobbade. Tänk om han hade fått för sig att inte svara, för Johanna ställer så jobbiga frågor? Iofs har han betalt när jag ringer…
Jag tror det kanske är säkrast att bestämma sig för att alltid sätta telefonen i flygplansläge på helger, så särbehandlar jag inte, och jag får vara ifred. Fast det känns som ett tjurigt och bråkigt sätt att lösa det på.
…och med tanke på hur många förklaringar jag har kring det här så lutar det åt att jag innerst inne vet att jag gör fel.
Så slutsats: jag är trasig och kan inte ta hand om migsjälv eller vara snäll kollega. Inte underligt att ingen velat att jag skulle bli mamma till deras barn. De märker väl att något inte står rätt till så fort de lär känna mig ordentligt.
Det var som den andra chefen sa idag (förhoppningsvis på skämt, jag ska försöka att inte läsa in något i det) när jag skämtade att jag gör planetens godaste köttbullar, och la till att jag inte sagt vilken planet. Min hemplanet, sa jag sedan, varpå han muttrade att det skulle förklara ett och annat. Som sagt. Det var nog ett skämt, men kanske är det så att ett och annat kring mig behöver förklaras. Sådana som jag ska nog inte ha barn i alla fall. 🙁
Blogg: Kanske är det lika bra… http://t.co/LLI5cicM
Well. Hmpf.
Nu må jag inte vara rätt person, men att ingen skulle ha velat att du blev mamma till deras barn har faktiskt ingenting att göra med någonting. Det råkar ha blivit så att du fått ihop det med folk när det inte varit rätt för dem, sånt händer. Gång efter annan, faktiskt.
Jag vill ju inte själv ha barn, men jag känner dig ganska väl vid det här laget och tro mig när jag säger att jag sannerligen inte märkt att det skulle vara något större fel på dig. Lite småskavanker och ett hiskeligt dåligt självförtroende, men säg den som inte har det? Att du väljer att uttrycka det just så är också ett uttryck för nämnda dåliga självförtroende, tydligt och klart.
Det jag helt enkelt vill säga är att du dummar dig, när det kommer till barnafrågan. (Inte att du är dum, märk väl.) Du är intelligent och smart och har ett hjärta stort nog för så många och så mycket. Att det inte har blivit några barn är beroende av en räcka tillfälligheter, inte för att det är något fel på dig, utan för att det är så livet funkar. Hela tiden. Vi bara märker det inte alltid.
Så. Hmpf.
Och för övrigt, om någon enda person någonsin skulle försöka ringa mig i jobbärenden när jag inte jobbar, så skulle jag inte vara nådig. Inte acceptabelt. Alls. När jag går från jobbet är jag ledig. Punkt.
Det är definitivt inte dig det är fel på. *kram*
Jag håller med Hanna. Att du inte är mamma ännu, beror inte på dig utan på att livet hittills har tagit vägarna förbi de barnlösa hållplatserna. Det betyder dessvärre inte att längtan efter barn gör mindre ont, eller att tafatta försök att förklara att det kommer så småningom, ger någon tröst.
Avseende jobb-biten, så fick jag denna historia berättat för mig ur en tredje parts vinkel. Eller är kanske fjärde en rättade benämning? Nå, ett vittne iaf. Då lät det mest komiskt, men jag förstår nu att du tog illa vid dig av både kommentaren att ta det med chefen och chefens antydan till mobbing. Det är så enkelt att låta små negativa kommentarer slå ner en, speciellt när man redan har en miljon andra saker att tänka på.
För övrigt så tycker jag inte att det handlar om mobbing. Helg-jobbaren har möjlighet att ringa jour om denne stöter på problem. Kan inte jour hjälpa så får man vackert tala om för kunden att vänta till måndag. Det finns ingen anledning att ringa någon som är ledig.
Svaret på frågan om du skulle svara när någon annan ringer, så ja, förmodligen. Detta är heller inte någon särbehandling av personen i fråga, vars samtal du har valt att inte svara. När den här personen ringer så vet du ju att det handlar om utdragna jobbärenden. Om någon annan kollega som du inte umgås med privat skulle ringa, så skulle du ju svara första gången iaf och sedan göra samma val när du inser att det endast handlar om jobb på din lediga dag. Om någon kollega som även är din vän ringer, så svarar du ju varenda gång. Skulle ärendet vara jobb, så skulle sannolikt kunna vara ärlig och säga att du är ledig och vill inte ta den diskussionen. Nästa gång denne kollegavän ringer funderar du över om det är jobb, men svarar ändå för det kan ju vara något annat viktigt. Det handlar alltså inte om mobbing, utan om skillnaden mellan vän och kollega. Med vänner behöver man inte vara lika reserverad som med kollegor.
Glöm inte att du är en underbar person. Åtminstone mitt liv skulle vara väldigt tomt utan dig.
Förlåt min långrandighet. 😐
Kram!