När jag mår dåligt kommer alltid allt jag är missnöjd fram. En grej är att min katt Åzkar, som var min bebis (på riktigt) är död och det gör så ont i mig. En annan grej är att det var meningen att jag skulle hittat en karl att flytta ihop med och skaffat barn vid det här laget.
I ett hus, helst. Massor av ungar och djur och när man vaknar på natten hör man hur alla ligger och sover och man vet att allihop älskar varann…
(bilden till vänster hittade jag här)
Men så har det ju inte blivit, och jag vet inte längre hur jag ska göra för att uppnå det. Det verkar mer och mer som en ouppnåelig dröm att få göra det mina föräldrar gjorde. Vid min ålder vore det bra med en bättre inkomst om man ska ha råd med något hus, och det vore ju bäst om man hade någon att köpa det huset med, annars blir det ännu svårare att ha råd med det och få tid att sköta det.
Det blir inte lättare av att folk som dumpat mig har barn nu. De jag är med vill inte. Jag klandrar dem inte. Det är mycket jobb att ha barn, och man vill gärna ha det ordnat för sig innan.
Frågan är väl egentligen om jag tar upp det nu för att jag mår dåligt, eller om jag mår dåligt för att jag inte är där jag vill vara. Den frågan kan man ställa sig när jag gnäller om jobbet och lönen och allt annat jag inte gillar med mitt liv också.
Häromdagen tänkte jag tanken att om jag skulle få reda på att det inte går, då vill jag inte mer. Då orkar jag inte med all den här skiten jag går igenom hela tiden för att min hjärna är paj. Inte om det inte är för att ordna det för mig och mina barn. Då får det faktiskt vara, och jag skiter i vem som blir ledsen av det.
Det kanske är svagt det med, men jag har överlevt så här länge när jag aldrig trodde att jag skulle det, och jag kan faktiskt inte tänka mig att leva hela mitt liv utan att få en endaste liten unge som är min.
Men det är ganska själviskt. För vad skulle jag, som är såhär trasig, kunna erbjuda ett barn? Jag kan ju knappt ta hand om mig själv. Barnet skulle säkert ärva den här trasigheten också, för det är ju inte som att jag är ensam i släkten om att ha bekymmer…
Så kanske är lösningen att hitta ett sätt att vara ok med barnlösheten. Jag vet att folk gör det hela tiden. Så det måste gå på något sätt.
Nej, nu får det vara bra med sånt här deprimerande dravel. Om universum vill så sker det, annars får jag väl lösa det då. Universum är förresten ganska lustigt. Kolla bilden till höger som jag snott härifrån. Men på nåt sätt får det mig inte att känna mig liten, utan som en del av något större. Så kanske livet inte är helt meningslöst även om man inte verkar uträtta något alls.
Kram!!