Jag har haft sådan panik över allt som måste göras. Det är måsten hit och måsten dit, och det är så mycket att ingen normal människa skulle kunna göra hälften på den tid som allt måste göras. Jag är ju inte normal, men jag förstår någonstans när det är mer att göra än som faktiskt är möjligt, även om man är en super-person.

(bilden på katten hittade jag här)

Men så sa chefen till mig, att om jag inte hinner förbereda för att hålla i en utbildning, då behöver vi ju inte ha någon den här veckan. Mer panik över att misslyckas med vad jag företagit mig! Men så slog det mig, att det faktiskt inte är någon större katastrof om folk får utbildas om saker de inte vetat hittills förrän nästa vecka istället. Faktum är att det inte är någon katastrof över huvudtaget, och kanske inte ens något att reflektera speciellt över. Det var en uppskjutbar grej.

Och så började jag fundera på hur snabbt man egentligen måste lösa allt det där som måste göras. Det mesta går faktiskt bra att vänta med tills det faller sig naturligt, eller det blir lite mer bråttom. Under tiden kan man ju göra det man hinner, och det man inte hinner blir inte gjort.

Så jag släppte måste-paniken över utbildningen. Sedan fick jag tid över, och då kunde jag ju i alla fall börja. Rätt som det var kände jag mig klar. Är det inte konstigt?

Förra året började jag inte med Nano-skrivningen förrän det gått fyra-fem dagar. Och jag hade tid över i slutet. Så jag måste inte börja nu. Och vet ni, jag måste inte vinna i år. Jag måste bara försöka komma i fas så att jag kommer in i skrivandet. Det skulle vara nog. Jag ska ju skriva min historia för att jag vill, och för att det är roligt. Det var med tanken “Det gör ingenting om det här inte går” jag gick in i november förra året, och det är en av de bättre sakerna jag gjort de senaste åren.

Jag måste ingenting.

Jag ska göra det till mitt mantra igen. För de försökte verkligen banka in det i en på innovationsprogrammet. Du måste ingenting och du väljer själv vad du gör. Vissa saker gör man för att man vill uppnå ett mål, men vet ni?

Resan till målet är lika viktigt som målet.

Vägen är oftast så mycket längre än själva målet om man tänker efter. Visst är det bra att vara på väg någonstans, men om man verkligen avskyr vägen kanske det är bättre att ta en roligare väg även om den leder någon annanstans.

Eller om man i själva verket arbetar istället för att sitta och ta det lugnt, så att man ska ha råd att sitta och ta det lugnt senare…

Om målet är att komma tillbaka till utgångspunkten vill det verkligen till att resan är värd att göra.

Flattr this!