Nedanstående blogginlägg dök upp i min Google Reader. Jag tycker det är en bra fråga att ta upp, men jag har lite åsikter om lösningen. Här är hela blogginlägget, skrivet av Elaine.

Konsten att säga ”förlåt” och vad det betyder för den som behöver höra det.

från Elaine Bergqvist av Elaine Eksvärd

Hallå bloggvänner, denna veckas retoriska tips går till er som har någon familjemedlem/kompis som helt saknar förmågan att säga förlåt. Nu är jag inne på relationstänket igen. Men en kompis gjorde slut med en annan kompis för några månader sedan och det var för att hon hade lagt locket på. Jag har insett att många har svårt att ha en relation med personer som inte har förmågan att säga ”förlåt”. De som vägrar säga att de gjort fel och ger en heller inte rätten att vara ledsen. Allt de behöver uppoffra för att ställa allt till rätta är sin stolthet, men istället väljer de att lägga locket på. Känner ni igen dessa typer?

När du säger att du är sårad så säger hon att du är egoistisk, känslig, överdriven. De säger allt utom förlåt.

När du säger att du vill prata igenom det som hände så säger hon att du bara vill bråka.

När du är rak och säger ”det här var taskigt av dig” så säger hon helt sonika ”det var det inte alls.

När du förklarar varför du är ledsen så förklarar hon varför du inte kan vara det.

Den här personen vrider och vänder på saker och ting för hon tror att det är en tävling i vem som ska ha rätt, istället för att det ska bli rätt. Hon analyserar hittar argument för att hon ska ha rätt, istället för att se att du är sårad och säga att hon är ledsen för det. Sånna personer går runt med olösta konflikter eftersom de är mästare på att lägga locket på. Hur ska du hantera henne?

När allting har lugnat ner dig och du inte är i affekt längre så säg:

”Jag har märkt att varje gång jag säger att du har gjort mig ledsen så ägnar du ingen tid till att förstå varför utan istället lägger du allt krut på att bevisa mig fel”

”Jag tycker att våra konflikter blir så dåliga och jag tror inte att de behöver bli det i fortsättningen, får jag berätta hur jag ser på det?”

”När jag säger att du gjort mig ledsen så är det inte för att hitta fel utan för att hitta lösningar”.

Mitt råd är att testa olika varianter av det jag skrev här och ge inte upp helt lätt om det är en person som du tycker om. Jag hade en familjemedlem som jag tillslut sa upp kontakten med för han älskade sin stolthet mer än någon annan. Tyvärr är det så att en person som står fast vid sin stolthet står snart själv.

/Elaine, tycker alla borde träna på att be om förlåtelse och lösa konflikter istället för att behålla dem genom att lägga locket på.

Först och främst lever jag efter regeln att ingen känsla är fel. Det är vad man väljer att göra med sina känslor som spelar någon roll, och där finns inte heller rätt eller fel. Däremot finns det val som kan såra andra, och då behöver den andra berätta det så att man kan ändra på sig så gott det går, eller komma fram till en gemensam lösning för hur det ska hanteras.

Sedan så har vi ju det fantastiska Giraffspråket, som faktiskt fungerar.

Med utgångspunkt från det så skulle första meningen man skulle säga till denna person som inte kan säga förlåt vara denna;

“När jag berättar att jag känner mig ledsen, så som jag gjorde igår, på grund av saker du gjort eller sagt, då upplever jag att jag inte får förståelse, utan en tävling om vem som har mest rätt. När det händer känner jag mig överkörd och frustrerad.”

Ersätt känslorna med de rätta, så klart.

Ser ni att det nästan inte är någon skillnad? Ändå skulle åtminstone jag ta emot det med mer empati än den första meningen Elaine skrev. Orsaken är orden “jag” och “du”. När en person kommer till mig och pratar om vad jag har gjort och sagt som varit fel går jag lätt i försvarsställning, även när jag vet att det är vad som händer. Känslorna kommer liksom i alla fall.

När en person däremot kommer och berättar hur den kände i en specifik situation, och att den upplever att det här inte är en engångsföreteelse, då känner jag att jag istället först tycker synd om personen, och därefter börjar fundera på vad jag kan göra för att göra det bättre för denna.

Det är inte säkert att man kommer på något bra, och vanans makt är stor och så vidare. Men man hamnar i ett mycket bättre utgångsläge för vidare diskussion om man inte börjar med en attack, utan att man börjar med att öppna sig.

Bara lite tankar som jag tänkt en hel del på. Stay awesome, allihop!

Flattr this!