Det är lite för mörkt just nu

Jävla urkukade vecka! Så, nu var det avklarat. Jag är inte balanserad just nu.

Jag har nog inte varit det på hela veckan, för jag har verkligen kämpat med att hålla alla antydningar till depressioner borta, och jag har inte velat bekräfta de känslorna när de försökt smyga sig på. Mota bort, mota bort. För att orka har jag varit löjligt noga med sov-tider och hyfsat noga med vad jag ätit.

Den här veckan har min arbetstid varit förskjuten, vilket visserligen gör att jag får mer betalt. Men det gör också att mina sov-tider inte kunnat hållas. Alls. Min kropp hade ställt in sig på att vakna tidigt, och har inte kunnat förstå att man får sova till mycket senare när man ska jobba till nästan mitt i natten.

Det i sin tur har lett till att jag inte kunnat hålla mina psykiska problem i lika bra schack som vanligt. Det är inte som att jag varit helt galen på grund av det, men det har nog märkts. I tisdags hade jag en kund som inte riktigt gjorde som jag sa och samtalet tog därför väldigt lång tid. Jag var tvungen att säga varje sak cirka 5 gånger innan kunden började överväga att faktiskt prova. Jag orkade inte säga ifrån, men efter 15 minuter var jag skapligt irriterad. I mitt huvud malde alla förmaningar min chef sagt åt mig. “Höj inte rösten” “Låt glad och trevlig” “Ha tålamod”. Jag minns inte riktigt vad han sagt och vad jag hittat på, men jag jobbade verkligen med att försöka fortsätta låta service-inriktad och beskedlig, fast det var svårt.

Chefen var inte nöjd med hur jag lät och skrev ett uppmuntrande meddelande till mig på IRC. “Försök låta lite trevligare mot kunderna idag”. Idag talade jag om för honom hur det kändes; som att han inte tyckte att mina ansträngningar lyckades alls, och att det åtminstone en dag bakåt hade varit obefintligt med trevlighet i mina samtal. Genom att blunda för meddelandet och andas och ha små avslappningsövningar lyckades jag ta mig igenom samtalet och lösa kundens problem utan att det gick överstyr åt något håll, men jag har insett att jag var bitter över det där resten av veckan.

Igår ringde en kund och var arg för att det var en massa olyckliga omständigheter och jag försökte hjälpa. Det gick inget bra. Kunden hamnade i “låt mig få prata till punkt”-läget, och samtalet slutade handla om hur man löste hans problem och istället om att han skulle få berätta allt som hänt för mig om och om igen. Möjligen skulle jag be om ursäkt för att jag var så otrevlig som ville ha betalt för våra tjänster också, minns inte nu. Jag mådde dåligt av hans behandling och gjorde bedömningen att samtalet inte ledde någonstans samt att jag inte ska behöva bli behandlad så. Jag la på.

Mådde mer dåligt. Kunde inte prata med nån kund. Ringde mamma istället, som muntrade upp mig.

Mådde bättre, så jag kopplade in. Fick samma kund igen. Samma behandling lite till. Blev avbruten in i en halv mening efter att han sagt två gånger att det var min tur att prata. Sedan sa han att han inte var intresserad av vad jag hade att säga, så jag ansåg mitt jobb avslutat och föreslog att vi skulle lägga på.

Mådde mer dåligt. Inte bara för att ha blivit skälld på i en halvtimme för något som inte var mitt fel, utan för att jag ju inte lyckats hjälpa kunden. Oavsett vad han tycker så är DET vad som är mitt jobb. Hans ärende var inte löst, och jag hade inte fått berätta för honom hur det skulle lösas. Skrev en massa kommentarer i kontot och skickade en räkning i förhoppning att han skulle förstå att om han bara betalade den så skulle vi fixa resten.

Idag hade chefen bestämt att räkningen inte behövde betalas och fixat problemet. Jag fick ett eget möte med båda cheferna. (ja, jag skriver inte namn på dem här, så det går inte att veta vilken chef jag menar när jag skriver “chefen”. Det är två chefer, och jag vill inte säga vem som gjort vad. ok?)

De ville prata med mig om kunden, och sen ville de ge mig råd om hur man bemöter kunderna. Tack. Alltså jo, tack. För det var råd som är nyttiga.

Synd bara att jag är så förbannat dålig på att ta emot dem utan att känna att det jag egentligen får är en oduglighetsförklaring. Efter det så mådde jag lika dåligt som igår efter det dåliga samtalet och kunde inte koppla in förrän klockan var fem och alla andra gick hem. Då måste man. Var överdrivet trevlig mot alla.

Fick en kund med exakt samma tonfall som kunden igår och orkade inte. Bröt mot policy och gav honom mer tid på sig att betala. Ville inte gå igenom samma sak en gång till och alla råden var tydligen i onödan, för jag använde inte något av dem utan gav bara kunden vad han ville ha (när han väl lät mig prata). Jag tror det var rätt, men jag får inte bestämma det, juh.

Gnällde och klagade till stackars Tony tills jag blev trött på mig själv. Kände mig dålig för att jag mådde dåligt fast jag inte borde. Hamnade i dålig spiral. Ryckte upp mig igen. Föll ner igen. Ryckte upp mig…

Kom hem och brast i gråt. Får man gråta nu? Inga kunder här. Ingen som tycker att jag måste vara glad. Ingen som betalar mig för att vara glad. Ingen som skäller på mig när jag inte har rätt tonfall. Men jag hade ju bestämt mig för att vägra vara trasig mer. Vaffan är det här då? Det är inte meningen att jag ska vara såhär. Jag är ju awesome. Varför fattar jag inte det?

Flattr this!