Har du många bollar i luften och lite svårt att hålla reda på dem? Inte? Vad skönt! Gå och läs en bok då, så ska vi som envisas med att hitta på något att fylla varje minut med snacka lite struktur på saker och ting så länge.
Att-göra-listor, eller ToDo-listor som jag gillar att kalla dem, kan var fruktansvärt bra för att strukturera upp sitt liv och få lite ordning. Man punktar helt enkelt upp vad som ska göras så att man får överblick och kan flytta runt punkterna så att man gör dem i “rätt” ordning. Mer om det längre ned.
Mina listor lägger jag i etherpads (mer specifikt PiratePad) så att jag kommer åt dem från vilken dator som helst och kan lägga till punkter när jag kommer på dem. Det gör att jag kan släppa tanken och koncentrera mig på det jag egentligen skulle göra tills det är dags för nästa punkt på listan.
Mina listor förgrenar sig och innehåller länkar till listor på olika ämnen. Så måste man göra om man har en massa projekt på gång. Allt kan man inte hålla i huvudet.
Men alla som någon gång gjort en lista över saker som “måste” göras vet att listor ibland tenderar att växa fortare än man hinner beta av dem. Därför behöver man lära sig att hiva ut projekt och prioritera. Jag är en person som lätt får idéer, men som inte har oändligt med tid att genomföra allt, tyvärr.
Ett annat sorts UFO
“Kill your darlings” heter det ju, och det är per definition svårt. Eftersom det är så svårt att döda dem så lägger jag dem bara på is istället. Det betyder att det finns möjlighet att plocka upp senare, men jag behöver inte ha tusen bollar i luften precis nu. Det skapar visserligen en massa UFO’n (för att använda termer från sticknings-världen. Det betyder Un-Finnished Objekt), men andra saker har chans att bli färdiga.
Och hur väljer man då vad man ska syssla med när alla nya projekt är nya och roliga och alla gamla projekt är trista och uttjatade?
Shortest Job First är något jag lärde mig på Datateknik-programmet. Det handlade visserligen om processorer då, men det är väl lite sak samma, tänkte jag. Vad det betyder är att man tar det man tror att man kan göra klart allra snabbast och satsar på det. Det var därför Oseriös.net blev till, och det är därför Storybook.se finns, även fast mitt hästspel (som är ett jätteprojekt) fortfarande ligger på en server och tjurar över hur lite uppmärksamhet det får av mig.
Man kan säkert göra urvalet på hur mycket pengar man tror att man kan tjäna på sina projekt eller hur mycket man skulle sträcka på ryggen om man gjorde klart dem, eller något annat också. Huvudsaken är att det känns som att man har gjort det bästa val man kan och att det känns rätt.
Jag tror att jag väger in en massa saker när jag väljer, och en del saker “måste” man ju göra för att de är brådskande…
Ett annat alternativ är att helt enkelt kasta ut listorna helt och hållet med jämna mellanrum. Kanske skriva av ett par punkter, men i övrigt börja om. Det som verkligen är viktigt kommer man på att skriva in igen.
Hur prioriterar du?
Blogg: ToDo-listor http://t.co/LBzIMwn #attgra #punktlistor #struktur #ToDo
I och med att jag gjorde en ny bekantskap i form av en konsult för någon vecka sedan så har jag fått ett par riktigt trevliga erfarenheter. Denna person brinner för projektledning enligt någon av många metoder under formen Agil.
Genom ett fåtal små handlag så har jag (som normal sätt är bra att stressa) faktiskt lugnat ner mig ett par hekto. Först och främst så har min macbook nu en hel desktop med små digitala post-it (Det går även bra med faktiska lappar) lappar istället för en massa långa todo listor i “Things”. Dessa har EN todo-punkt (ofta med en länk eller kommentar bredvid). Så snart en sak är klar så åker lappen ut (och det är skönt varje gång).
I andra hand så har jag prioriterat om en hel del. Från att ha kört “snabbast först” så har jag gått till “viktigast först”. Visst, det kräver att man viktar alla post-it lappar mer noggrant och bestämmer vad som är viktigast men faktum är att den lilla tid som går åt till det är inget emot känslan av att ta bort en lapp som var riktigt viktig och känna en sten falla av axlarna.
Dessa två saker kanske låter som små förändringar, men efter 1 år av högt tempo i och med långa projekt och långsamma beslutsvägar så är känslan näst intill fysiskt påtaglig.
Hm, men om allt är på små lappar, är det inte svårt att hitta dem då?
Annars är det nog smart att vikta på det viset också…
Med tanke på att lapparna sitter på samma ställe och sätts i prioritetsordning så vet man ju alltid vilken lapp det är man ska ta härnäst. Så nej, att hitta dem är inget problem, inte för mig iaf 🙂
Förutom de saker som måste-måste-måste fixas ASAP, så brukar jag själv faktiskt göra tvärtom, och fixa de små sakerna först. Det brukar nämligen resultera i att todo-listan krymper rejält (“titta, bara en punkt kvar!”), och att koden blir fint refaktorerad så att den där sista punkten blir mycket lättare än om jag hade tagit den först. Works for me, i alla fall.
Det var min metod fram tills för två veckor sedan och jag måste säga att känslan av att ta bort en viktig post faktiskt är mer tillfredsställande för mig än att plocka bort fler lappar och lämna den där viktiga saken på listan. Dessutom så kan man ju lätt skjuta saker framför sig om man inte viktar lapparna.
Det där varierar nog beroende på vad det handlar om. Är det ren programmering så kör jag nog snabbaste först eftersom det precis som Daniel säger ger lite stödstruktur i koden. Det får bort fler saker som jag ändå inte kan låta bli att hålla i skallen och det är skönt att kunna släppa tanken på alla småpunkterna och koncentrera sig på en stor sak. Men gäller det andra saker här i livet, tja, vem vet. Jag är notoriskt dålig på pappersarbete t.ex, verkligen VERKLIGEN hatar det.