Lite tankar om ord

Utöya… Först var det hemskt, sedan fanns det inte riktigt tid att på allvar prata om det. Till sist lät jag mitt undermedvetna ta hand om det, men jag känner inte att det blev färdigt.

Jag gillar över huvudtaget inte att gräva ner mig i tragedier, för det gör ju ont. Men man kanske måste, därför att annars lär man sig ingenting.

Magnihasa påpekar att vi behöver tänka på hur vi pratar:

“…språket är ett vapen som måste hanteras långt försiktigare än vi egentligen vill. Att vi till vardags går omkring och använder det som en gammal vana, och att det utan att vi egentligen tänker på det – för att vi egentligen inte tänker på det – kan mutera ords betydelser så pass att det inte längre går att lita till ordboken. Eller, för den delen, de som använder orden; de försöker säga någonting men lyckas kommunicera någonting helt annat.”

Hen länkar också till Ola Larsmos essä på DN (de har kategoriserat den som essä, det är inte jag som tycker den är för lång):

Och när de två bakom branden i Mölln förhördes sade de något som jag sedan ofta tänkt på. De förstod inte uppståndelsen: de hade ju gjort vad ”alla” ville. Vad ”alla” talat öppet om att man borde göra. Man utförde en kollektiv beställning.

Kännbara ord

Så jag börjar ju genast fundera på vad jag själv egentligen kan ha sagt. Jag menar aldrig något illa, hoppas jag att alla förstår. Men som jag insåg häromdagen, hur ska jag kunna förvänta mig att alla känner mig och mina intentioner när jag nästan aldrig skriver ut hela sanningen? Hela min blogg är fylld av korta brottstycken av mig själv, nedtecknade i all hast.

“Du talar forcerat” sa min mamma till mig när hon först började upptäcka hur stressad jag egentligen var. Ja, jag tyckte ju inte att det fanns tid till någonting. Inte heller att dröja sig kvar i en tanke eller att förklara den ordentligt. Och om jag aldrig gör det, tappar jag då förmågan?

Opassande skriver:

Det primära, som jag ser det, i den superviktiga diskussion om språkets makt handlar inte om hur man vill att andra ska agera. Utan hur man själv agerar och ser sitt egna ansvar i det stora hela.

När jag och mina kollegor skämtar om det hemska som hände på Utöya, sitter det någon bland oss då, som inte tar det som att vi försöker bearbeta det hemska, utan som något annat?

Jag har ägnat flera år åt att lära mig inte älta vad jag sagt och inte sagt, inte ligga hemma och gråta för att jag sagt fel ord i fel sammanhang för att bli av med vad jag upptäckte att många på YouTube kallade “social anxiety”. Är det dags att börja älta igen? Det är någon slags balansgång att reflektera över vad man sagt och inte sagt, och det är klart att det är himmelskt att kunna göra bort sig totalt och sedan bara skratta åt det och säga “sånt händer”.

Men ja, vi får nog noga tänka på vad vi säger och hur vi säger det, när det tydligen finns experter som varnar för, att bara det faktum att Breivik log ut genom polisbilsrutan kan göra att andra får idéer om att göra samma otäcka sak.

Och jag kan komma på mig själv med att använda åtminstone ett ord helt fel här på bloggen. “Muslim” betyder för mig egentligen “utövande muslim”. Alltså en sådan person som ber flera gånger om dagen, kräver att kvinnor ska täckas med tyg och en hel massa generaliseringar som jag inser att jag inte har någon aning om ifall de är sanna. Jag skrev att jag inte vill gifta mig med någon religiös, men räknar inte bort folk som inte gått ur svenska kyrkan, eller som är lite sådär småkristna som många är.

Förresten gjorde jag samma språkliga fel när jag berättade att ett ex till mig var “kristen”. Jag menade alltså “djupt troende kristen”.

Jag tror att det kan ha gett upphov till en hel del missförstånd. Jag skulle vilja säga att jag ska försöka förbättra mig, men jag är inte säker på hur jag ska göra. Jag vet egentligen inte om de ord jag använt ovan är de rätta för att göra mig förstådd heller.