På bloggen Free the Mind  användes flera exempel från min blogg för att visa att det finns problem i Piratpartiet. Det är min tolkning av syftet av bloggposten. Gå dit och läs den själv och bilda dig en egen uppfattning!

För nu tänker jag hacka sönder bloggposten och förklara vad jag egentligen menade med vart och ett av de citat och länkar som hänvisas till, och svara på några av sakerna som skrevs.

Jag kan undra om jag inte matar något troll nu, eller ger uppmärksamhet åt något som borde grävas ner, men jag blir smått alarmerad när jag ser att saker jag mycket riktigt skrivit kan plockas ihop för att visa en bild av mig som jag inte själv känner igen.

Citaten är lite lösrykta, och ger därför inte hela bilden av vart och ett av bloggposterna, så jag kommer att använda lite längre citat.

Jag tänker börja med att citera slutet av inlägget, så att det inte blir någon hätsk stämning.

För tydlighetens skull: Menar inget illa mot Johanna. Jag tycker inte att hon har gjort nåt fel i sak. Jag misstänker att problemet är större än en individ och det är därför jag skriver om det, för att känna av läget. Och visst, jag är inte muslim, men jag känner mig lite träffad. Jag är trots allt från det landet den filmen handlar om, som format hennes åsikt. Och jag är tillräckligt snäll för att vara väldigt giftbar, även med kristna och muslimer :) . Men i det stora hela handlar det här inte om mig personligen. Finns viktigare aspekter som jag tagit upp.

Jag känner mig lite träffad i min tur eftersom det är mig inlägget handlar om, och går gärna i försvars-ställning. Jag försöker att inte hålla mig kvar där, utan jag vill ge en större bild av mig än man får när man läser mina korthuggna inlägg här på bloggen. Jag brukar vara stressad, och jag brukar försöka hålla inläggen korta, för vem orkar läsa ett milslångt inlägg? Det här inlägget blir dock långt…

Här kommer det första citerade. Ursprungligen skrivet här.

Nu har jag sett den och tänker inte gifta mig med någon muslim. Det tänkte jag inte innan heller. Jag funkar inte ihop med religiösa personer. Inte i förhållanden i alla fall. Förr eller senare funkar det inte med värderingar, och det gör så ont i mig när någon står för något som jag tycker är fel och elakt, och bara kan ange någon form av högre makt som skäl till att behandla människor… ja, om jag säger ”fel” så utgår jag ju från att det jag tycker är absolut sanning, och det kanske man inte ska. Fast det är ju lockande…
(endast det fetstilade citerades)

Jo, ni förstår, ett ex till mig var kristen. Han är en mycket mysig och omtänksam människa, som jag fortfarande tycker om extremt mycket, även fast jag inte pratar med honom så ofta. En dag satt han i mitt kök, hemma hos mig, och förklarade att han tidigare hade haft lite svårt att veta hur han ska förhålla sig till homosexuella, men nu hade han kommit fram till att gud förlåter dem, och då kan han också göra det.

Jag fick lite psykiska problem. Jag tyckte ju så mycket om honom, och vi hade ett väldigt mysigt förhållande. Till och med att inte ha sex var ok för att få vara med honom, men det här?

Jag ska förklara vad jag inte gillade med det. Därför att för att gå med på att gud förlåter dem, då måste man först gå med på premissen att de har något att be om ursäkt för. Och det har de inte. De är bara som de är. Som de föddes, eller så som de blivit, det kvittar egentligen. Utgår man från att man måste be om ursäkt om man inte är heterosexuell och trogen endast en person, då får man inte vara tillsammans med mig. Då hade jag inte modet att säga det på en gång, men jag är tydligen modig nog att skriva det på min blogg nu. Han gjorde slut med mig sedan av en massa skäl, men om han inte hade gjort det tvivlar jag på att det hade kunnat hålla.

Jag kan vara nära vän med en person som tycker så, men jag kan inte se mig själv dela resten av livet, i ett förhållande, med någon som anser att homosexuella har något att be om ursäkt för. Den jag är tillsammans med, och den jag gifter mig med, måste vara överens med mig om stora övergripande grundläggande värderingar. Som att sexuell läggning inte ändrar på något utom vem man är tillsammans med, och att det är helt naturligt att vilja vara med olika typer av personer. Evolutionärt förs väl inte generna vidare om man väljer att inte föröka sig, men naturligt; ja.

Efter hela den incidenten blev jag säker på att jag inte kan vara tillsammans med någon som är så troende. Det spelar ingen roll vilken religion det handlar om. När orsaken till en åsikt inte ligger i annat än att det står så i en helig skrift, då kommer jag inte klara av att bo ihop med den personen, och hur 17 ska man uppfostra barnen??? Den ena föräldern säger att man måste tycka vad som står i skrifterna, och den andra säger att man måste skapa sig en egen uppfattning och ompröva den hela livet. Stackars barn…

Nu vet jag dessutom att orsaken till att jag tog så illa vid mig var för att han nästan pratade om mig. Jag är polyamorös och bisexuell. Jag tror att det är ganska svårt att kombinera med åtminstone vissa religioner. Rätta mig gärna om jag har fel.

Jag vill också påpeka att en del minsann väljer bort halva mänskligheten genom att vara homosexuella eller heterosexuella. Jag väljer minsann inte bort någon på grund av kön! 😉 Men jag ser det inte som intolerans att välja bort en grupp när det handlar om att gifta sig. Ett giftermål är intimt och det är meningen att det ska vara livslångt. Vissa personer behöver man gå hem ifrån ibland. Det handlar inte om att man inte kan respektera dem som individer. Ibland måste man komma överens om att inte komma överens. Man kan vara vänner ändå, men man har rätt att inte vilja gifta sig med en sådan person. När man kategoriskt väljer bort folk som vänner eller ens för att prata med, kan vi komma tillbaka och bråka om folk som är intoleranta.

I ett blogginlägg för över fem år sedan har jag skrivit nedanstående.

Iofs har jag personliga problem med islam, men var och en ska väl få välja själv. Så länge ingen blir tvingad bör var och en få tillhöra vilken religion de vill.

Jag svarade i en kommentar att mina problem kanske låg i kvinnosynen. Faktum är att jag inte minns vad jag menade längre, men jag som känner mig tror att jag hade “personliga problem” på samma sätt som jag ett tag ansåg att jag var osams med den kristna guden. Jag trodde på honom, men kunde inte komma överens med honom.

Jag vet att jag tidigare haft uppfattningen att Islam är en religion som kräver mycket av människan. Jag ville inte tillhöra någon religion som inte var utformad enbart för att stötta, hjälpa och stärka individen. Det kan ha varit rena fördomar. Men jag står vid kvar vid åsikten att jag vill att personer som följer en religion ska göra det för att det ger dem något. Kanske gör islam det, kanske gör det inte det. Det är upp till var och en att välja hur de vill leva sina liv. Jag säger nej, av mina skäl. Jag tror att det var något av det jag kan ha syftat på. Felaktigt eller inte, men jag stod för hela stycket, som kan översättas till “personligen vill jag inte bli muslim, men bli det ni, om ni vill”.

Jag försökte förklara mig på bloggen i en kommentar, och fick till svar:

Det var fem år sen, men det känns som att de problem du har med religion fortfarande sitter djupt inom dig?

Ja, att det sitter djupt går jag villigt med på. Det handlar om mina grundläggande värderingar, och de ändrar man inte på i en handvändning.

Ska vi föregå som goda exempel på hur världen borde se ut så är det klart störande om man har ledande politiker i Piratpartiet som tycker att kristendom är fånigt och har personliga problem med islam och ständigt håller religion på en armlängds avstånd. För jag menar, vi vill väl inte ha en värld där vi förvisso erkänner varandras grundläggande rättigheter, men där vi fortfarande är uppdelade i “vi och dom och deras åsikter eller värderingar är det fan fel på men så länge de inte bryter mot lagen så får det väl vara”? Jag tror inte att en sådan framtid kommer vara så mycket bättre än den nutid vi lever i.

Nu blir det faktiskt ännu krångligare, för det går inte att komma ifrån att olika människor har olika värderingar, och biten “…så länge de inte bryter mot lagen så får det väl vara”?” är faktiskt precis vad jag tycker. Jag behöver inte se till att alla håller med varandra. Jag behöver inte hålla med alla eller se till att de håller med mig. Så länge de håller sig till svensk lag (när de är i Sverige) så behöver jag faktiskt inte lägga mig i hur de lever sina liv. Det behöver jag inte göra annars heller, förresten. Det är polisens sak att hantera de som bryter mot lagen.

Och tänk så hemskt det vore om vi sprang runt och moralpredikade över varandras sätt att leva hela tiden! Eller ännu värre, försökte styra det. Nej, den världen vill jag inte leva i, tack. Mitt privatliv är mitt, och andras privatliv är deras. Kan vi inte låta bli att peta i det?

Att jag använt ordet  “fånigt” om de syrisk-ortodoxas religionsutövning precis utanför min balkong får man nog tycka vad man vill om. Det var barnsligt och intolerant av mig. Speciellt som jag blir glad när det hålls konsert med (i mitt tycke) mindre bra musik på samma plats. Här är en lite längre bit av texten:

Jag fattar inte varför det skulle vara ok att göra det mitt på blanka förmiddagen när jag vill lyssna på tystnaden eller kanske min ljudbok på balkongen. Men nej, en lång stund varje dag måste de väsnas bara för att det råkar vara någon form av högtid i deras fåniga religion. Det är ju en sak när kyrkorna ligger lite avlägset sådär, men hej och hå, det här är ju MITT i bostadsområdet!

Jag vet inte om jag kommit speciellt mycket längre i min personliga utveckling sedan dess. Att lyssna till ringande klockor en kvart varje förmiddag låter fortfarande inte som en kul idé, och ni ska höra hur högt de låter! Men ska försöka lyda rådet längst ner i samma bloggpost:

Bwah. Antagligen borde jag skylla mig själv som bosätter mig nära en kyrka. Hm.

Muntligt har jag nog iaf minst en gång sagt att om nu kristna (och liknande) får hålla på sådär ser jag ingen skillnad mot böneutropare och sådana där torn de vill göra det från. Möjligen frekvensen då. Jag är för att det ska vara lika för alla. Antingen får alla, eller så får ingen. Och då lutar jag nog mot att inte införa en massa förbud, faktiskt. Möjligen att man kan tycka att det är rimligt att väsnas i religionens namn en eller två gånger i veckan och inte varje dag. Men som jag skrev i kommentarerna: “Det finns viktigare saker att koncentrera sig på än att jag blir störd en gång om året.”

”…jag är inte muslim, men jag känner mig lite träffad. Jag är trots allt från det landet den filmen handlar om, som format hennes åsikt. Och jag är tillräckligt snäll för att vara väldigt giftbar, även med kristna och muslimer :) .

Om du inte är religiös så är du inte automatiskt borträknad från de personer jag kan tänka mig att gifta mig med, men märkväl att jag har en hel del andra krav på den som jag så intimt ska leva med resten av livet. Jag är uppfostrad som kristen, och kommer aldrig komma ifrån att giftermålet är ett sakrament man inte tar lättvindigt på. Inte så att jag inte kan skilja mig, men det ska inte finnas med i föreställningsvärlden om jag ställer mig i en kyrka och lovar att leva med den personen.

Några löften om att inte vara med andra blir det inte tal om. Inte nu när jag insett att det finns fler än mig som tycker som jag.

Förresten blir det nog inte tal om kyrka heller, för nu för tiden tror jag inte alls på den guden längre.

Till sist vill jag säga att jag har en fruktansvärt otrevlig syn på hur det är att vara kvinna i ett muslimskt land. Om någon vet någon bok eller film som visar upp hur trevligt det är, då ska jag läsa eller se den också för att försöka rasera några av de där murarna. Om det är en bok kan det dock dröja innan jag tar mig igenom den. Jag läser fruktansvärt långsamt.

Flattr this!