Dyngkåt och hur helig som helst

På toa hemma hos mig ligger det för det mesta en bok. Så att man kan läsa lite när man ändå satt sig ner. Så att man kan komma igenom en bok då och då.

Nu är jag nästan klar med Mia Skäringers bok. Den är bra. Jag hade nästan kunnat skriva den själv, förutom att jag inte har alla de där barnen, förutom att jag inte kan beskriva min verklighet sådär bra… och förutom att sådär mycket om min egen kropp skulle jag nog inte ens skriva i min egen dagbok. Det är antagligen synd.

Mias bok får mig att känna mig normal. Får livet att verka bättre, på något sätt. Det är på det där viset. För alla. Det blir klägg i avloppet även hemma hos den mest glamorösa, men det som är viktigt är vad man känner.

Boken är inte tjock, så även om du har lika svårt som mig att hitta lästid så hinner du med den här. Toa-stunderna räcker, och kapitlen är precis lagom så att man hinner klart ett innan benen somnar. Jag lovar att det är värt att lära känna Mia.