Jag tror jag börjar ha landat efter Almedalen nu. Jag har spenderat tid hemma i soffan framför två avsnitt True Blood jag inte sett innan, spelat lite Sims 2 och allmänt softat. Slösurfat har jag gjort också och lagt till åtminstone en person till vars visitkort jag tog under Almedalen på LinkedIn och Facebook. Det är bra. Om jag orkade gå och hämta min plånbok där jag samlat visitkorten skulle jag lägga till fler men hey, jag har semester. Ingen panik.

Motiv för T-shirt?

Jag har hört att det är viktigt inte bara vad man lär sig under Almedalen utan även vilka kontakter man knyter, så det är nog bäst att jag hämtar visitkorten förr eller senare. Nästa gång ska jag minsann ha med mig visitkort till Almedalen också. Om inte annat för att det är ett bra sätt att få visitkort av andra. Även fast det är omodernt. Annars får jag väl gå runt med en T-shirt med en QR kod på så att alla kan skanna mig och få upp min blogg eller annan lämplig sida… Då behöver de inte ens prata med mig, vilket kanske är lite kontraproduktivt.

Värt med Almedalen när den är belägrad av sådan här dimma? (jag gillar dimma, Troberg jämför den med olika pandemier)

Innan vi ens åkte till Almedalen bloggade vår kära partiledare Anna Troberg om att Almedalen är onödigt dyrt mot vad man får för det. Jag hörde en del personer undra om inte vi anordnade någonting under veckan, och svaret var hela tiden att det händer ju så mycket i alla fall, så vi valde att möta människorna på de seminarierna istället. Vi har ju inte heller direkt några drivor med pengar att slänga omkring oss. Alla pengar vi har är donationer från snälla människor som avstått från något de kunde köpt i sin egen vardag för att göra livet enklare. Istället har de valt att ge oss pengarna för att vi ska kunna göra livet bättre för dem och kommande generationer. Det är mycket att leva upp till, så det är inte utan att man funderar ett par gånger innan man bränner pengar. Själv betalar jag mina egna utgifter i den utsträckning jag har råd, och hoppas därmed bespara arbete för dem som arbetar ideellt.

Är det någon vits med sådant här trams?

Nu såhär efter att Almedalsveckan är slut kan man fundera över vad man då fått för pengarna. Erik Laakso manar till utvärdering. Ja, det vore nog bra, men hur ska man göra det? Jag känner nog att fler frågor än svar kom till mig under veckan, men kanske är det viktigt att det gör det ibland. Att man blir nerplockad på jorden så att man får inse att man inte har alla svaren. Att politik lika ofta är att söka efter svaren som att försöka övertyga någon om sin ståndpunkt.

Jag känner också att jag inte mötte människor tillräckligt mycket under veckan. Jag mötte många intressanta personer, men jag hade gärna pratat mer med dem. Frågan är ju om det hade gått i och med att alla andra också har grymt bråttom vidare hela tiden…

Jenny Madestam, Stadsvetare

Ca 22 minuter in i detta klipp (ligger inte kvar efter 6:augusti 2011 på grund av rättighetsproblem) undrar Jenny Madestam, Statsvetare, om det inte finns en risk i att politiker och journalister kommer för nära varandra i Almedalen. Att det granskande arbetet kan bli lidande på grund av att man förlorar avståndet. Men pfft. Den journalist som inte kan skilja på personligt och arbete ger jag inte mycket för. Någon stod ju även och spelade in en viss politiker jag känner till med sin mobil på ett ställe där det serveras alkohol…

På Lissly finns det i alla fall en massa statistik att grotta ner sig i. Det brukar ju vara populärt att göra det när man ska utvärdera någonting. Där kan man se att folk börjar starkt, ökar framåt onsdagen, och sedan lugnar de ner sig mot slutet av veckan. Undrar om det inte är en bra strategi att samla visitkort i början av veckan och samla samtal mot slutet?

Något som nämndes mest (förutom seminarium, som jag känner är lite “duh” och inte säger mycket) var GMA. #gma11 var Twittertaggen, och den såg jag massor. Först fattade jag ingenting, sedan tänkte jag att det kanske var en leet-speak-omskrivning av Gmail och undrade vad 17 det hade med Almedalen att göra. Sedan talade någon om för mig att det betydde Godmorgon Almedalen. På sättet man gör när man förväntar sig att bara man säger ordet så kommer personen man pratar med veta vad det rör sig om. Hallå! Jag är liksom tjejen som inte fattade (eller kom ihåg) vad Svenskt näringsliv hade sagt om humaniora-ämnen förrän jag kom hem igen.

#gma11 tydligen

Nu har i alla fall internet talat om för mig att man kan kolla här, och att det verkar röra sig om något morgonsoffeaktigt, fast med vanliga stolar. Men hallå igen! En halvtimme varje dag? Det hinns ju inte med när Vidde har eld i baken. Jag hann ju inte ens titta på alla Piratpartiets filmer som kom upp under veckan. Är det någon som tror att jag har tid att sitta still utan att prata med någon eller knappra frenetiskt på mitt tangentbord?

Seminarium om säkerhetspolitik som jag råkade gå på före morgonkaffet

Dessa aktiviteter är förresten mindre uppskattade på seminarium. Tydligen är det mer socialt accepterat att knappra med en penna på anteckningsblock. Ingen aning om hur min anteckningsmobil eller andras paddor (ni vet sådana där data-manicker utan tangentbord) uppfattades.

Så varför är jag så fast besluten att åka tillbaka 2012 nu då? Antagligen för att jag tror att man kan göra mer tillsammans där. Eller för att jag fortfarande inte sett Burmeisters från insidan. Eller för att jag tror att man blir bättre på det man gör hela tiden och vill ha mer. Fast en kvinna jag mötte sista kvällen (uppfattade tyvärr inte hennes namn) sa till mig att saker och ting minsann förändrats bara från förra året, så egentligen var alla någon form av nybörjare. Men kanske ligger det något bara där. Man får ta del av en massa människors erfarenheter och ens värld blir så oändligt mycket större. Även om det kan kännas lite instängt i Visby så har alla som är där med sig så otroligt mycket i ryggsäcken att dela med sig av.

Människor av en del sorter i alla fall

Jag såg människor av alla sorter, även om barnen jag såg var upptagna med att dela ut tidningar eller tigga pengar. Det kändes lite trist, faktiskt. Tydligen saknade vi även ensamstående, invandrarna, regnbågarna och minoriteterna. Ja, minst en regnbåge såg jag, och då menar jag någon som bar sådan symboler, hur många som hade alternativa läggningar räknade jag inte även om de nog var en hel del, och invandrare lös inte direkt med sin frånvaro. Vilka minoriteter som menas vet jag inte, men jag såg/träffade inga samer. Det betyder i och för sig inte att de inte var där, men om de inte var det så var det synd. Jag har ingen aning om hur det stod till med folks civilstatus, för det tyckte jag för det mesta inte var relevant. Själv bor jag ensam, men har pojkvän som har sambo, och en älskare. Men det tyckte jag inte heller var relevant i de samtal jag hade om innovation och utbildning med mera.

Jag tycker nog att Almedalen är en bra plats för alla att mötas på, och jag ser fram emot att ta mig dit 2012 också.

Specialtack för den fina teckenspråkskursen vi fick!

Flattr this!