Diacap – I’m flattred, and inspired!

Jag är en väldigt nyfiken person. Nu när man kan se vem som flattrat vilken sak (om användaren valt det) så kollar jag ofta vem det är som ger mig alla klick. Det är ju så kul att få dem.

Idag såg jag att förutom en massa klick från Urban Sundström (tack för alla dom, de hjälper mig!) hade jag ett klick från mannen bakom denna sida.

Det var en massa intressanta bilder där. Den nedan gillar jag. Mest för att den skrämmer mig. Den ger nämligen inspiration till berättelsen jag håller på att skriva i Nanowrimo just nu.

Inspirerar mig gör i och för sig det mesta när jag har en historia i huvudet. Allt som händer och allt folk berättar går igenom Viddes ”kan jag använda det här”-filter- Ibland är svaret ett starkt ja, och en massa möjliga trådar börjar spinnas. Då kan det ta en liten stund innan jag inser att jag har en människa framför mig som tittar på mig och undrar varför jag inte svarar.

Och varje berättelse behöver lite mörker för att inte bli sådär övergullig. Jag har inte riktigt kommit underfund med hur mycket mörker det ska finnas i min berättelse än. Faktum är att jag hade glömt av att ens överväga om det skulle finnas ”en mörk sida” eller liknande tills häromdagen, då min huvudperson fick syn på något i skogen. Ja, och då var det ju kört, men jag vet fortfarande inte vad det var.

Att hoppas att det ger sig kanske är lite… ja inte vet jag. Jag VET ju att det kommer att ge sig. Det är fascinerande hur berättelsen verkar vara klar i mitt undermedvetna, men jag har ingen aning förrän orden kommer ur mig. Skumt…