Må bra – Vidde goes personlig

Idag vaknade jag på bra humör. Jag och Jonas begav oss till ABB Industrigymnasium för att ha bokbord på deras morgonrast. Jag skulle jobba sedan, och Jonas hade stämt träff med halva valkretsens befolkning som lovat bära ut valsedlar, om man fick döma av hur mycket han bar med sig.

Jag vet inte om någon tog över senare på dagen. Jag ringde Simon, som var ansvarig, och Emil för att Jonas sa det. Han har väl tid ibland, kan man tänka.

Det är så mysigt att prata med folk i skolor, för till skillnad från äldre människor på stan lyssnar de på vad man har att säga och ställer frågor som visar att de redan tänkt en hel del och är nyfikna på om det de tänkt stämmer.

Eller så var det för att det blir en annan miljö när man står still inomhus än när man jagar folk som är på väg någonstans ute. Eller så är eleverna på Industrigymnasiet extra smarta. Vad vet jag? =)

Det goda humöret hängde i alla fall kvar under dagen, och jag fick komplimanger från kunderna för att jag var så trevlig. Det var bra.

Under dagen fick jag ett meddelande på ansiktsboken om att mina blogginlägg inte är så personliga längre. Ja, det kan nog stämma. Och det finns en massa anledningar.

Om man funderar över vart alla dagboksliknande inlägg tagit vägen kan jag tala om att de flyttat in i min dagbok. Alltså den av papper. Finns inte på nätet, och FRA kommer inte åt den. Hehe… Nä, orsaken till DET är att dels läser min chef min blogg. Eller gjorde förut, jag vet inte. Dels har jag över 2000 besökare i månaden och använder bloggen för att peppa personvalskampanj. Det är förresten därför inläggen är kampanj-aktiga.

Jag ber i alla fall allt möjligt folk gå in på min blogg hela tiden, och det gör att jag blir väldigt medveten om att detta inte är en personlig sida längre. Förr när jag la till min blogg till olika portaler klassade jag den som “personligt”. Nu lägger jag den utan att tveka under “politik”.

Fast jag ser ju att folk hittar bloggen då och då när de googlar på “komma över någon”. Ingen aning om varför min blogg skulle vara det ideala stället för att få reda på det. Jag har aldrig vetat hur man gör. Fast nu sist tror jag att jag har kommit fram till att det bästa sättet är att umgås med personen tills precis innan det gör ont hela tiden. Känns som att det har funkat. Antingen det, eller så lever jag i någon form av förnekelse. Eller så har somliga andra omständigheter något med saken att göra…

Se, nu blev jag sådär kryptisk som är typisk för nät-skrivare att bli när de vill blogga om något men inte berätta för alla vad det är.

Må bra var det ja. Det är inte alltid så lätt. I lördags, till exempel. Hela förra veckan var jobbig, och NU, kära vänner, tänker jag bli lite personlig. Trots vad jag just skrev ovanför. Jag är åtminstone medveten om min brist på konsekvens!

Jo, jag har hållit mina känslor utanför i mitt skrivande, för att jag inte velat blotta hur dåligt jag har mått. Inte för att jag mått speciellt dåligt alla gånger, men jag har inte mått så bra heller.

På tisdagen förra veckan skrev jag ett tal som jag höll på onsdagen i Västerås. Jag punktade ner en massa saker jag ville få sagt och försökte finna någon slags röd tråd. Eftersom jag hade i åtanke att 11:e september var i antågande så var det rätt uppenbart att den röda tråden i allt jag upplevde var rädsla. Det blev blogginlägg av de tankarna senare.

"Fear of a name increases fear of the thing itself."

Eftersom jag höll på till sent på kvällen/natten hamnade jag i det där småparanoida tillståndet man kan hamna i när man är trött och stressad. Och jag såg vart mitt land var på väg. Alla är rädda och vill skydda sig med hårdare tag mot alla ondsinta, och skärpta lagar (vilket bara skapar fler “ondsinta” eftersom man inkluderar fler i begreppet). Och Sverigedemokraterna (där, jag vågade skriva deras namn!) står och stampar utanför riksdagshusets port. Tanken på att de ska komma in går nästan inte i mitt huvud. Och vägen vi vandrar påminner mig om Tyskland inför andra världskriget. Fast jag har inga fakta att stå på. Det är bara känslor och minnen från skolan som inte riktigt vågar komma fram.

När så 11:e september kom och vi ställde oss i Humlegården för att visa att vi inte ville låta terroristerna vinna och inte låta rädslan styra oss, då kändes det som att vi redan förlorat och att ingenting jag gjort hade hjälpt. Jag var tvungen att lämna en stund, för mig var det en sorgens dag.

Men så var det en underbar pirat som talade om för mig att vi faktiskt har uträttat en massa redan. Vi har gjort skillnad. Och vi kommer fortsätta kunna göra skillnad. Även om vi inte blir valda av folket att göra det. Så länge vi känner vad som är rätt. Vi har två platser i EU-parlamentet, och även om vi bara fått den ena platsen än så har det gjort stor skillnad.

Efter det så kände jag att valresultatet inte är hela världen. Vi gör som vi alltid har gjort. Fight them until we can’t. Jag kan inte ensam se till att vi vinner valet. Jag kan bara göra vad jag kan och hoppas att det är nog.

Efter det fick jag någon slags ro. Så nu mår jag rätt bra. Och nu kan jag göra nytta. Konstigt, det där.