Det där med upphovsrätt är tydligen väldigt snårigt att hålla ordning på även för polisen. Janne har uppmärksammat en artikel angående att polisen skapat en databas med bilder på skor för att kunna jämföra avtryck på marken på brottsplatser.

Det får mig osökt att tänka på vad Joshen sa i Södertälje när han torgtalade; att om vi alla hade ett neonfärgat pulver under skorna som gjorde avtryck när vi gick skulle polisen med stor sannolikhet vilka spara vart alla hade gått, bara för att det går. Osökt som sagt, för detta är ju inte samma sak, riktigt, utan handlar om att man vill kunna se vilken typ av skor som traskat runt på en brottsplats så att man lättare kan identifiera gärningsmannen.

Praktiskt antagligen, men man tycker ju att de kunde ha frågat innan de använde bilderna.

– Vi har tidigare hjälpt polisen i Sverige och utomlands att identifiera skomodeller, och vi hjälper gärna till fortsättningsvis. Men det gör oss upprörda att de metodiskt och egenmäktigt tagit vad vi misstänker är många bilder från oss, säger Juto.

Enligt polisen har man i dag 2 500 skomodeller i sin databas.

“Bilderna har polisen fått tillstånd att ladda ned från skotillverkarnas egna webbplatser”, skriver polisen på sin hemsida. Men det stämmer alltså inte.

Det låter alltså som att om man bara hade frågat hade det inte varit några problem. Det är i vart fall så jag tolkar det hela.

Polisen borde ju kunna föregå med gott exempel, tycker man.

Överlag tycker jag att trenden går mot att man inte pratar med varandra. Jag ser det överallt i samhället. Man gör istället för att fråga om lov. Och när det blir fel säger man inte till, utan man polisanmäler.

Som eleverna som buggade sina lärare. Ett ganska grovt intrång i lärarnas privatliv, ja. Men jag tvivlar ändå starkt på att jag hade blivit polisanmäld om jag hade gjort samma sak på min skola. Steg ett hade varit att konfrontera mig och prata om varför jag gjort så, och varför det var fel. Det hade inte varit roligt, det kan jag lova. Ett och annat hyss hittade man väl på, på sin tid…

Steg två hade varit samtal med föräldrar. De hade tagit upp det med mig i ett ännu längre samtal om jag känner dem rätt. Men polisanmälan? Man är ju knappt straffmyndig på högstadiet.

Vilka signaler skickar det till eleverna? För det första är det viktigaste att man får rätt. Om man inte gillar något ska det polisanmälas. Att lösa något genom samtal är inte rätta vägen att gå. För det andra tror jag förtroendet för lärarna på den skolan minskade rejält i samma stund som anmälan gjordes. Tar du ett snedsteg slänger vi dig till rättsväsendet som inte är nådigt. Dagens ungdom behöver lära sig att visa respekt och så vidare. Det hela känns lite hysteriskt.

Om det inte är uppenbart tycker jag att samtal är så mycket mer effektivt än folk verkar tro. Människan har inbyggda mekanismer som gör att vi vill vara till lags, vilket gör att det känns väldigt jobbigt när flera personer samtidigt säger åt en att det beteende man har inte är accepterat.

Nu säger jag ju inte att man ska dalta med alla brottslingar, men i vissa fall går det faktiskt att lösa problemet genom att prata med vederbörande istället för att skrikande springa till pappa staten och skvallra. Och när det gäller unga människor måste man tänka på att de inte är färdiga vuxna, och att vi fortfarande formar dem med hur vi agerar mot dem.

Vi får tänka lite på vilket samhälle vi vill skapa, och hur vi själva skulle vilja bli behandlade när vi gör något obetänkt som upprör en medmänniska. Om alla misstror varandras intentioner i tid och otid får vi ett samhälle där man snart inte vågar lita på någon. Vill vi ha det på det viset?

Den här bilden dök upp när jag sökte på bilder som får användas på Google, men jag har inte frågat om lov att ha den här. Var det fel?

Flattr: Flattr this

Flattr this!