Den senaste tiden har varit turbulent, känns det som. Oscar försökte visa oss vad man kan bli dömd för, men eftersom det är förbjudet att inneha bilderna som serieöversättaren i Uppsala dömdes för, kan ingen granska domen.

Ett tag oroade jag mig för att bilderna raderats så fort domen föll så att överklagan skulle försvåras, men sedan insåg jag att jag hade druckit öl och borde ta av mig foliehatten.

Sedan släppte vi vårt valmanifest. Eller sjökort, som vi lite kärleksfullt kallar det, för att knyta an till vårt pirat-arv.

I en intervju uttryckte sig Rick sedan klumpigt och fick förtydliga något som borde varit självklart. Vi vill inte legalisera barnporr. Inte riktig barnporr. Bilder på riktiga barn i situationer inget barn borde vara tvunget att vara med om. Aldrig i livet!

Men plötsligt förstod vi varför alla andra partier varit så rädda för frågan. Varför de envist gått med på att införa lag efter lag som kriminaliserat fler och fler. För att om man står upp och säger till när det går för långt, då krävs det bara ett litet obetänksamt ord, och så har man sagt något som kan tolkas så fel.

Och det kommer folk att göra. Och det kommer media att göra. Det har vi lärt oss nu. Men är det värt att vara tyst?

Nej det är det inte. Det kommer det aldrig att bli. Vi är galna nog att ta debatten, även om den är obekväm. Vi känner för starkt för att lagar måste vara rimliga för att rädas att göra bort oss. Det ligger i vår natur, och det är svårt att stoppa oss. Försök bara!

Ett samhälles lagar måste vara till för att skydda individen. Barn måste skyddas genom lagar som slår vakt om dem, inte tecknade seriefigurer. Tankeförbud får inte hindra folk från att fantisera så länge de inte skadar någon. En teckning är en manifestation av en persons fantasi så länge det inte är en avbildning av något som hänt.