Inte alltid lätt att veta vart man ska vända sig

Här kommer ett ilsket inlägg, för jag måste få ur mig det hela.

Igår var jag hos läkare, för det kändes som att jag aldrig skulle bli frisk. Och det gjorde ont i bröstet, jag vart yrslig om jag stod upp för länge och svettades av att sätta mig upp, typ.

Jag ville veta om jag hade lunginflammation som pappa trodde, eller bara var förkyld med långsam återhämtning. Det är inte lätt att veta när man inte haft lunginflammation och det värker och molar lite varstans.

Läkaren trodde att jag var där för att skaffa ett papper så jag slapp jobba, och gjorde snabbt bedömningen att eftersom jag har en så rolig pappa (som dessutom snällt ställer upp och skjutsar så att jag slapp cykla eller stå ute i kylan i väntan på bussen (nej, det är inte kallt, men jag fryser så fort jag sticker ut näsan)) som fick mig att skratta i väntrummet och dessutom orkade sitta upp måste jag vara frisk och simulera av lathet. Jag berättade att jag sovit hela förmiddagen för att överhuvudtaget orka ta mig någonstans och att jag kände mig vimmelkantig, men han var folkilsk eller något.

Han gick i alla fall med på att ta ett blodprov. Jag hade krävt andra prover också om jag hade vetat vad de kunde vara. Jag måste nog läsa på om läkarkonsten så att jag kan diagnostisera mig själv bättre. Det verkar ju vara vad de vill.

Snubben hittade låga värden på blodprovet, vilket tydligen betydde att det inte var något farligt.

“Det var ju skönt att höra iaf” sa jag och var lättad över att jag inte ådragit mig något som kunde hota mig framöver. “Så det kommer gå över automatiskt då?” På Viddiska betyder det “så jag behöver ingen medicin?”, men jag förstår ju att jag är krånglig att förstå när jag är vimmelkantig.

Den folkilskne muttrade att “det går ju inte automatiskt, kroppen tar hand om det”.

Jag var rätt less på hans attityd vid det här laget och ville bara gå hem igen. Här hade man ju inte mycket hjälp att hämta, tänkte jag.

“Ska man hålla sig undan… smittar det? Jag vill ju inte smitta andra…”

Nu tittade han på mig som att jag nyss nedstigit från ett rymdskepp som anlänt från en annan planet.

“Vad tror du själv?”

Alltså, rent utsagt, får man svara folk så när man är läkare?

“Öh, med min ytterst begränsade utbildning på ämnet är det svårt att säga, men jag har HÖRT att det smittar mest innan man blir sjuk. Stämmer det? Jag har en teknisk utbildning och kan inte sånt här.” Den som känner mig hade hört att jag nu var fly förbannad över att inte ens få svar på mina frågor.

Han svarade svävande att han inte trodde att det smittade nu. Sen skrev han ut sjukintyg utan vidare förklaringar. Jag förstod inte varför, för jag hade ju berättat att jag var på jobbet i fredags. Men under rådande omständigheter fungerade inte min hjärna, så jag var inte kapabel att räkna upp dagarna i rätt följd, utan de kom huller om buller. Jag var nog i allmänhet rätt svår att förstå. Tur att jag inte har ett jobb där sådant krävs. *host*

Kollegan tipsar: “Annars kan du alltid googla på symptomen så får du se att det sannolikt är både smittsamt och dödligt.”.

Haha, ja! Usch usch. Men idag ger jag iaf mig själv diagnosen att vila idag och gå till jobbet imorrn, för jag hostar upp såna slembollar, och det har alltid betytt att jag snart är frisk förut. Plus att jag är mycket piggare idag.

Folkilskna doktorer kanske är riktigt hälsosamt, vad vet jag?