Ibland efter jobbet vill jag åka buss. Eller ok. För det mesta sedan min cykel blev stulen. För jag  bär alltid på så mycket. Eller så känner jag mig trött eller inte helt frisk.

Idag tänkte jag göra som jag gör de flesta dagar när jag ska ta bussen hem från jobbet. Man ställer sig vid östra ringvägen och då har man två val; antingen står man och väntar tills rätt buss behagar dyka upp, eller så kliver man på första bästa eftersom alla ändå går till centralen där man kan byta. Om det är väntetid finns det sittplatser på centralen.

När jag kom fram till den dåligt utrustade hållplatsen på östra ringvägen ställde jag mig och grävde fram mitt busskort. Det var inte lätt, för det ramlade mobiler, laptops och ryggsäckar om mig och det var svårt att hålla reda på allting och samtidigt hålla i och leta i plånboken. Jag tappade det mesta. Men vad gör väl det, tänkte jag. Det är ju bara att plocka upp! =)

När jag precis hittat busskortet och stod med alla sakerna runt mig och försökte skaffa ordning dök 12:an upp. Vad bra. En buss. Skitsamma vilken, för det var ju inte min buss, men den kan man kanske lifta med till centralen. Om man lyckas plocka ihop sig i tid.

Jag försökte. Sen trodde jag att bussen inte tänkte stanna. Sen tänkte jag att jag var ju inte klar ändå. Sen stannade den ändå, fast lite efter hållplatsen. När nu chaffisen bemödat sig med att stanna och jag precis lyckats lyfta på alla mina saker samtidigt tänkte jag att det kunde vara en bra idé att inte låta honom bli besviken, så jag steg på.

-DU SKA GÖRA TECKEN OM DU VILL ÅKA MED JAG ÄR INGEN TANKELÄSARE!!!

Jag kände mig jättevälkommen. Jag önskar att jag hade gått av igen. Vad fan är tecknet jag skulle gjort? Med vilken hand då? Om han nu inte trodde att jag ville med, varför stannade han?

*suck*

Jag bestämde mig för att inte låta detta förstöra mitt humör (som visserligen bara bestod av “väldigt trött”) och bytte bestämt till nr 17 på centralen. För då kan man gå av vid Ica grytan, och jag hade ett paket. OCH avin MED MIG! För det måste man.

På Ica är det bra. Det finns saker jag vill ha och ingen stressar. Jag hittade en sån där halvkort svärmorstunga också. Jag har önskat mig en sån. Weee!

När jag skaffat mig allting och misslyckats (och ignorerat misslyckandet) med att prata trevligt med kassörskan skuttade jag ut i höstsolen igen. Undras just när nästa buss går härifrån. Hmmm… om 15 minuter enligt vl’s hemsida. Fast… där är ju bussen!

Fick ju skynda mig att gå över övergångsstället som en intelligent människa förstått måste finnas på en sådan plats där det finns en affär med tillhörande busshållplats på andra sidan gatan. Eller så har de byggt en tunnel istället och jag kastade mig över gatan mellan bilarna för att det inte fanns en chans att jag skulle hunnit springa UNDER vägen mitt i allt.

Bussen stannade nästan och väntade på mig. För den här gången förstod jag bättre än att ägna mig åt att hitta busskortet INNAN jag gick på bussen. De är ju inga tankeläsare. Man måste visa att man vill med.

Mitt när jag hade tagit upp kortet och höll det mot pip-grejen tyckte busschauffören “Jag måste åka, du får hålla i dig.”

Jag kände mig jättevälkommen.

Kom på att jag glömt köpa mjölk, men Önstajouren har det. Och de stressar inte. De väntar. Jag vet inte hur de tänker då, men det gör mig glad.

Flattr this!