Sitter ensam och tittar på sex and the city filmen. Och gråter en tår då och då. Jag har stängt av hela veckan, så nu tyckte jag att jag hade rätt till att vara ledsen.

Lite scary att jag kan göra så…

Jag vill iofs bara stänga av. Vara glad och känna när jag skrattar. Men det ekar bara i mig när jag gör det. Även om jag tyckte att kompisens skämt var roligt och skrattet kommer av sig själv, så är jag ledsen samtidigt. Känner mig tom.

Om ett tag kanske det känns bättre, fast jag betvivlar det. Eller så träffar jag någon som tar bort den dåliga känslan. Och så lurar jag migsjälv tills det inte går längre. Som så många gånger förut. Och det är taskigt mot både mig och den någon som råkar ut för mig.

Vad spelar mitt liv för roll för mig? Har jag ställt mig den frågan förut? Jag betvivlar det också. Det kanske ligger i mina gener att leva hela mitt liv för någon annan. Och sen blir man bitter över det.

Jag vill inte bli bitter. Jag vill vara den som jag är när jag blir förbannad över hela skiten och bestämmer mig för att göra något åt det. För det händer då och då. Det var därför jag flyttade till Västerås och letade rätt på ett jobb som JAG ville ha.

Egentligen var jag den när jag bestämde mig för att åka till Jokkmokk också. För att jag visste vad jag ville ha och inte tänkte låta allt bero och hoppas på det bästa. Fast det slutade ju inte så bra…

Kanske var det bra, för kanske skulle jag inte kunnat komma vidare utan att det hände. Iofs tror jag inte på att jag kommer vidare nu heller. Men något positivt måste det väl ha varit med det? Näe, jag är inte säker på det. Jag kan i alla fall inte se det. Känns snarare som att jag förstörde något…

Näe, nu ska jag se slutet på filmen fast den antagligen slutar lyckligt och det kommer göra mig irriterad och ledsen…

Flattr this!