Jag insåg varför jag var som jag var. Varför jag blev klängig och efterhängsen. Varför jag var… vad jag nu än var.

Jag var osäker. Mitt självförtroende blev krossat någon gång under hösten. Kanske var för alla motgångar med hästar och relationer. Kanske var det för att jag slutade umgås med Sara, som alltid varit väldigt mån om mitt självförtroende. Jag fattar inte hur hon lyckas, men hon bygger upp mig. Även de gånger jag varit arg på henne undrar jag om det inte varit bra för mitt självförtroende…

I alla fall så insåg jag att jag inte gillar den jag blivit. Eller den jag är. Den jag alltid strävar efter att inte vara.

Eller vaddå vem jag är? Jag tänker på migsjälv som sådan bara för att jag varit så den mesta tiden av mitt liv. Den lilla utfrysta tjejen som bor inom mig som jag aldrig riktigt blir av med. Men det är väl inte vad som definierar min person?

Självsäkerhet kanske inte alls har med personlighet att göra. Man är den man är och ibland vågar man visa det, ibland gömmer man sig av rädsla för andras fördömanden.

Det dumma är ju att man blir mest dömd när man visar att man är rädd för att bli det. Och det ger vatten på kvarnen och man mår ännu sämre.

Sedan blir det för mycket och man blir antingen arg eller förkrossad. Blir man arg får man styrka att resa sig. Eller så kan man stödja sig på vänner.

Jag kom just hem från stan där jag fikade med en gammal bekant. Urkul att träffa honom och höra om alla andra gamla bekantingar. Det brukade hända roliga fester med det gänget. Undrar om det kan hända igen… =)

Hur som helst så ska jag jobba med mitt självförtroende framöver. Vet inte riktigt hur det ska gå till än, men det är en del av jobbet att komma fram till, tror jag.