Jag tror jag gråtit färdigt för idag nu. Lite har jag gråtit för att jag kände mig ensam. Mina bästa vänner bor inte i Västerås. De allra bästa bor ju i jokkmokk, och syrran är i göteborg. Sedan har jag kompisar i stockholm och så, men ingen jag kände mig bekväm nog att våldgästa och avkräva te i västerås. Typ mest för att jag inte vill vara till besvär.

Till slut ringde jag Sofie, men fick prata med Henka som svarade i hennes mobil. Det var nog precis vad jag behövde, för han höll inte med mig om att allt var överdjävligt och orättvist. Han sa åt mig att jag borde vetat från början att det skulle bli såhär, och det visste jag ju. Men jag visste inte att jag skulle lyckas bli så kär. Jag trodde inte att jag skulle ha så ont. Lustigt hur sånt händer…

Jag tycker fortfarande att jag inte vill nöja mig med någon annan, för att det inte finns någon jag träffat innan som jag kunnat prata så bra med så snabbt. Som det klickat så med på så många plan. Som varit så omtänksam och samtidigt så stark. Som visat sådan kämparglöd trots alla svårigheter. Som förstått mig bättre än jag själv förstått mig.

Jag önskar bara att jag kunnat vara tillräcklig tillbaka.

Kemin mellan oss gick inte att förneka, men det räckte inte till. När man fantiserar om hur det kommer vara att kyssa någon för första gången är det ganska vanligt att man har fel. Men med honom så var det precis som jag tänkt mig. Lika underbart.

Detta kommer ta tid att komma över. Men jag sitter här nu och gråter inte. Tom.

Imorgon går jag och jobbar och låtsas att allt är som vanligt. På lördag är det fest hos Larsa. Allt är bra. Folk blir glada när de ser mig le.

Flattr this!