Idag efter jobbet har jag hållit mig i verkligheten. Det skulle ju spelas innebandy. Jag borde nog levlat mina runningskills på Vidde, för jag hann ju nätt och jämt hem från jobbet så att jag kunde köra mig och Per till Emausskolan. Eller skaffat ett mount. =)
Det gick väl sådär att spela. Jag led av dåligt självförtroende och kände mig som att jag inte kunde någonting. Så är det ju inte, men när man gjort något så mycket bättre en annan gång blir man ledsen och sur när man inte riktigt är med.
Jag var inte med idag. För jag hann ju inte käka, och sovit har jag ju inte gjort. Och så har jag nog ätit felaktigt tidigare. Åt choklad till kvällsmat igår, för jag orkade inte fixa nån mat. Eller jag tyckte inte att jag hann, för jag hade så skoj med Lwani… =)
Idag blev det mosbricka från OK till kvällsmat. Jag kommer inte ha några pengar kvar om jag fortsätter lata mig med maten! Mjaja, löning idag, juh.
Annars tycker jag att jag lyckats hålla mig borta från Matrix-känslan fruktansvärt länge nu. Den där känslan där man inte känner att man lever. Den där man känner sig som att man kopplat på autopiloten på sitt skal, men att själen sover eller nåt.
Jag har funderat över hur jag lyckats.
Det kan ha med att göra att det har hänt så mycket i mitt liv de senaste åren. Jag har lixom sett till att hålla mig sysselsatt så att jag inte haft tid att tappa bort min själ.
Eller så kan det vara det faktum att jag lagt mig till med att fråga migsjälv var jag är med jämna mellanrum. Jag satte igång med det när jag flyttade till Jokkmokk, tror jag. För det var lixom så stort, så jag kunde inte förstå det. Så med jämna mellanrum var jag tvungen att reflektera över var jag var någonstans.
Och saker och ting blev liksom mer och mer verkliga. Så jag har bara fortsatt. Mest när jag gör något jag tycker är roligt att jag gör.
Fast ibland funderar jag om det är normalt att ställa sigsjälv frågor om och om igen för att hålla sig kvar i verkligheten. Jag vet inte riktigt, men det kanske inte är dåligt iaf.
Nu ska jag och Lwani leka en liten stund innan jag sover.
Okej. Du måste berätta för mig hur man gör för att hålla den där känslan på avstånd! Jag har testat att fråga mig själv det ena och det andra, det funkar inte riktigt… Kanske frågar jag fel frågor?
Jag tror det måste vara skälvförtroendet. Att du har en annan skälvbild och inte ser dig skälv på samma vis. Inte kräver att du är mer.
Men det är förstås bara en gissning. Jag kan ju omöjligtvis veta hur det egentligen är med just dig. Men jag blir sådär när jag känner mig ofullständig. Man ställer krav på sig skälv som gör en stressad, och stressen gör i sin tur att man ställer högre krav och känner sig ofullständig. Sedan blir det en spiral på något vis. Tills man lyckas sluta stressa, eller känna sig ofullständig.
Känns det bekant? Eller verkar det helt flummigt?
Att fundera över sig skälv är normalt för mig, men jag kan inte svara för alla andra.
Sedan är choklad dååålig mat. Det blir för mycket energi helt enkelt. Potatis är bättre, det sätter sig som en kärnreaktor i magen och producerar lagom med energi. Mos är min senaste favorit. Sedan är det ju gott.
Min dygnsrymt har varit lite udda den senaste tiden, så jag lagade potatismos till frukost igår, omkring 4-5-tiden. (som ett exempel på hur konstig jag också är) Jag tror att folk är konstigare än man tror, egentligen.
Kirsi: Det handlar nog inte så mycket om vad det är för fråga man ställer utan hur man reagerar på den när man ställer sig den. Jag tyckte det var skitkonstigt att jag var så långt norrut, så min hjärna satte igång att undra vad som egentligen hände. Orden som skapades var “Var är jag, egentligen”, men det var nog vad de betydde som var viktigt. Och jag hoppas att det kommer fortsätta funka, för jag är inte alls säker på det!