Jag tror det är nåt fel i mitt huvud. Men jag vet inte vad det är. Det enda jag vet säkert är att det bor ett självhat i mig. Jag försöker vinna över det, men jag blir liksom inte av med det. Och när jag är svag är det starkt…
Men det är något annat också. På nätterna när det sitter någon i mitt hjärta och skriker, är det verkligen som det ska vara? Eller är det bara något som händer när en människa inte har gått och lagt sig vid 12? Kanske därför så många tror att 12 är spöktimmen…
Eftersom jag inte vet vad det är försöker jag hitta det. Och jag letar i andra. Det är nog inte bra, och jag skulle sluta med det om det var så att jag gjorde det medvetet. Men det gör jag inte.
Jag ska nog pausa YouTube ganska rejält ett tag. Iaf vissa människor som jag inte borde titta på. De får mig bara att må dåligt på deras vis. Ju mer jag förstår av dem, ju mer av dem hittar jag i migsjälv…
Och jag blev nyss påmind om en sak jag försökte förklara när jag gick på högstadiet. Jag gav upp efter ett tag. Det var ingen som förstod. Jag försökte förklara genom att rita denna bild:
Om du inte förstår kan jag inte hjälpa dig.
Det låter lite som du söker ett svar där ute, lite som Neo som just upptäckt att någonting liksom är fel.
Jag tänkte inte skriva så här…
…vidde det klart du är normal, du är ju som alla andra ju.
För det låter inte du du tror på det skälv, eller?
Är det något sådant här du söker?
http://spexor.homestead.com/files/kriterier.htm
http://user.tninet.se/~fxg297r/nep_adhd_hyper_hypoaktivitet.htm
(länkar ner till höger)
http://www.gt.se/index.jsp?a=516480
Jag känner inte dig så bra, så det kan bara du veta i så fall?
Hur som hälst så skulle jag tro att du är helt normal, och är det så att du ändå inte är ovanligare än drygt 1 på 20 personer, som uppenbart många andra, då är du ju ändå helt normal ju.
Jag ska inte läsa såna där kriterie-listor. Då slutar det bara med att jag tror att jag har både adhd, anorexia och bipolaritet eller vad det heter. Och det finns jätteofta med en fråga som är typ “har du någon gång övervägt att ta livet av dig?” Vilket i mitt fall är som att fråga om jag tror att det fanns någon gång då jorden inte existerade. Såklart jag har, men det faktum att jag alltid kommit fram till att det inte alls är vad jag vill göra måste ju räknas som något, eller?
Ja, jag är säkert jättenormal. Alla är säkert såhär. Det är synd om människorna… och dyrt!
Ok, fine.
Men jag rekomendera att i vart fall kolla på de andra länkarna istället, för det är en ganska intressant läsning.
Det jag insett de senaste åren är att detta faktiskt inte alls handlar om stackars de, och det är så synd om dem. Utan detta är mycket vanligare än man tror.
Jag skulle tro att omkring 20-30% på den utbildningen jag läser är sådana människor, jag skälv är nog lite så också. Många av minna kompisar är också sådana. I grundskolan var det bara en person per klass, men nu i min ålder utgör de en stor del av min kompiskrets.
Jag var nyss hoss en föreläsare som definitivt är sådan.
Det som gör det intresant att läsa om detta är att det säger ganska mycket om dessa personer, och mig skälv också faktiskt. Det gör att mamn förstår saker och ting på ett helt annat vis.
Så, läs om det… det är nyttigt och om du gör det så tror jag definitivt att du kommer att tänka på många människor som är så här. Även om du inte skulle uppleva dig skälv som sådan.
Jag kanske ska säga också att det tar ett tag att förstår vad det är man läser, så man får läsa lite, fundera, och läsa texten igen senare.
Men hur ska jag veta att det är sant? Hur ska jag veta att jag inte bara inbillar mig att “det där är ju jag”, eftersom jag gör det när jag läser om vad psykiska problem som helst. Jag menar, jag kan ju inte seriöst ha varenda psykisk sjukdom som finns…
Jag förstår precis vad du menar. Jag kan känna samma sak ibland när jag läser om sådant också.
Helt säker kan man förståss inte vara om man inte pratat med något som verkligen kan de där sakerna och arbetar
med det.
Men jag tror det viktigaste är att förstå att det fins en logik i det som är konstigt.
Jag brukade precis som du säga till mig skälv att jag var dum och konstig, bilden är en jättebra beskrivning, men jag har slutat med det eftersom jag istället har börjat förstå vad som är konstigt.
När jag förstått det konstiga så har jag börjat se samma sak hoss andra och jag har fått ett helt annan möjlighet att förstå min vardag.
Fast bara för att det fungerade för mig så betyder det skälvklart inte att det fungear så för dig, men det blir förståss min första gissning.
Jag sover fortfarande bättre på dagen än på nätterna, faktum är att det nästan bara är de timmarna då jag ska gå och lägga mig som faktiskt inte kan sova, men jag mår inte dåligt av att vara sådan för jag vet varför det är så.
Jag hittar fortfarande inte saker som ligger precis framför mig, fast jag vet varför det är så.
Det fattas fortfarande något om kvällen, men jag vet varför jag känner så.
osv.
Jag är stolt över den jag är och är inte ensam om hur jag är. Det är jag glad för.
Det är bra att du är stolt över den du är. Det ska man vara. =)
Men prylen med den där listan i den första länken är att ja, jag svarade ja på nästan alla punkter. Men betyder det verkligen att jag har adhd? Det kändes mer som att punkterna var skrivna så att man skulle kunna svara ja på dem… Typ som att alla skulle kunna svara ja om de var det minsta suggestiva.
Så jag undrar fortfarande, kanske jag har en “suggestiv tendens” eller nåt i den stilen. Kanske är det bara så att det grundar sig i en osäkerhet som kommer sig av att jag var utfryst i grundskolan och hackad på så fort jag visade något av migsjälv. När man på så sätt får ett självhat inpräntat i sig så kan man ju inte må bra. Kanske letar man hela livet efter vad som är fel med en. Och svaret är inget, så därför kommer man inte hitta det…
Så jag svammlar! =)
Du, vi ska inte prata om min barndom, inte för länge i vart fall. För jag vågar inte prata om allt.
Man kan säga så här, jag var inte bland de andra. Jag blev nog aldrig mobbad eller så, men jag liksom kände mig så ändå.
Jag hade en speciell sten i skogen där jag var varje rast… Jag går förbi den ibland när jag är hemma i Västerås, sneglar på den lite såhär med en känsla av att vara konstig. Även om jag vet numera att det inte bara var jag.
Även om stenen bara var toppen… och jag är isberget. När man börjar funder på det så dyker det bara upp fler saker som man kommer på att inte var normalt med sig skälv när man var barn.
Skälvhat… ja, jag vet inte om det ordet räcker faktiskt. Skälvhat på gränsen till djup depresion.
Hela barndommen, och gymnasietiden, så försökte jag vara normal. Men det gick ju inte, och det var lite jobbigt liksom.
Vad du än säger när det gäller barndom så kan jag nog kontra det.
Jag tror det är samhällets fel, man får inte vara anorlunda, och det förstår man som barn. Sedan sitter det i resten av livet om man inte inser att det är samhället det är fel på, och inte en skälv.
PS. Jag vet inte vad sugestiv betyder, hittar det inte äns på internet, men jag tror jag förstod ditt budskap ändå.
Oj, har jag hittat på ett ord nu igen? =) Jag trodde seriöst att det fanns.
Men du; vill du inte prata barndom här (där alla kan se det, dessutom), då ska du inte göra det! Jag begärde det inte, utan filosofierade bara kring migsjälv.
Jag känner igen mig mycket i det du säger, även om jag aldrig hittade den perfekta stenen (jag sprang runt mycket i skogen ist) att vara vid/på.
Men jag vet inte om man ska skylla på samhället. Jag vet inte om man ska skylla på något alls. Det är liksom bara så saker är. Det går inte att ändra på dem i efterhand, så jag skulle vilja släppa det och gå vidare. Men jag har tyvärr kommit fram till att det var lite svårare än jag trodde.
Något som har format en så mycket borstar man inte bara av sig…
Suggestiv finns i min svensk-engelska ordbok, förresten. Suggestive på engelska. Kan inte hitta min svenska ordbok och det finns inte i svenska wikipedia. Men man får faktiskt upp en hel del sidor om man googlar ordet!
Så det var inte ett nytt ord… =(
Nej, oj, det var visst mitt fel. Söker man på guggestiv, med två gg då blir det en helt annan sak…
Stavar man som en krata då blir det som det blir. (men jag är inte dyxlektsiker som min bror i vart fall)
Dyslektiker… kanske det stavas. (hur tusan kan man hitta på ett så avancerat ord för en sådan sak)
guggestiv?
lol… Nej, jag ser att du inte är dyslektiker… =)
“Den normala svensken älskar 0.8 gånger i veckan och producerar på det viset 1.2 barn. Lyckas du med detta är du normaaal. Annars är du precis som alla vi andra.” Jonas Gardell i Livet
Du är kort sagt lika konstig som alla vi andra.
Det citatet var ju bäst! =)
tja ! mattias ang din sten så rörde det mig att höra (i feel you bro och jag menar det )jag är 33 och har väl kommit halvvags i en adhd diagnostisering som jag dock bad om för fem år sedan å börja i maj 08?(börjar bli liiiite tradigt) men det är hoppfullt och jag rekommenderar det starkt att göra det för sin egen skull .man ska inte vara rädd för att man får “en massa poäng” på ex mano delen i testerna ,det är helt ok.
Diagnosen är en vägledning för dig ,om dig själv och ev medecinering.jag har provat concerta och det var som en saknad pusselbit för mig, kan inte vänta tills jag har den och klarar av att ta revansch i mitt lätt raserade liv .:) Att vårt samhälle är ett djävla maskineri för att ta fram arbetare som inte ska avika ett jota är min uppfattning.Har man adhd är man oftast lite intellegentare än snittet och kan vara gjord för saker som är svåra för en syokonsulent att bolla inn en i.nästan alla “stora” skapare av teori och handling har/hade adhd precis samma människor som också lätt går under av att inte bli förstådda.Att vara ickelinjär i en linjär värld är den korta beskrivning som träffat mig bäst och den påminner rätt bra om din bild.kan tänka mig att det är rätt segt att va “annorlunda” på vischan men det är nog lika illa/bra i storstan tror jag .kämpa på! TRO och HOPP!!!!vh!