Verkligheten hinner ikapp en. Det är ett ton saker jag borde göra. Men jag vet inte vart jag ska börja eller hur. Så istället gör jag ingenting. Och sedan får jag panik för all tid som inte blivit använd. Känner igen känslan. Haft den förut. För många gånger. Varför är jag så dålig på att ställa mig upp och gå och göra… vad som helst? Jag har tänkt gå ut och gå, men jag hinner nog inte innan solen går ner, så långsam som jag är…

Flattr this!