Idag var det äntligen dags att sätta sig på hästryggen igen! Vi hade ju teori förra veckan, och det var inte alls kul. Nästan ingen ny information alls, så Sara och jag kände oss lite besvikna efter det.
Idag var det andra bullar. Sitsträning var på programmet, och det var riktigt nyttigt, oavsett vad jag tyckte och tänkte om det innan. Mitt största problem var händerna. Man har ju alltid fått höra att man ska sänka händerna innan, och vant sig vid att ha dem vilande mot hästens manke. Det kändes helt fel att göra som ridläraren nu sa åt mig, men lydig som jag är gjorde jag det ändå, och gissa vad? Det kändes inte alls konstigt i slutet av lektionen. Dock kände jag att jag viftade väl mycket med händerna ibland när hästen gjorde något oväntat.
Hästen då; Fux som heter La Stocka, och som jag genast blev småkär i! Eller åtminstone efter en stund på ryggen på henne. I spiltan var hon inte alls kul att ha att göra med. Så fort det hände något i stallet blev hon surig och hon sparkade ofta mot spiltgrannen. Inte så kul när man vill kratsa hovarna.
Men väl uppe på ryggen på hästen kändes det miljoners gånger bättre! Helt klart en häst med egen vilja, och jag gjorde misstaget att ge samma hjälper som till Lucy när hon bråkades, och det funkade ju inte alls. Till Lucy ska man hålla i yttertygeln när man vill svänga. På La Stocka ska man ge ytterskänkel.
En jobbig grej med La Stocka var att hon inte alls gillar att vara i närheten av andra hästar, och sparkade nästan till Promessa vid ett tillfälle när jag la en volt som slutade lite för nära henne. Jag tänkte ju att det inte var något problem, och att det bara var att lägga en volt till, men La Stocka tänkte annorlunda.
Vi fattade gallopp massor med gånger, vilket var kul! Första galoppfattningen var jag själv inte så nöjd med, för den var oren (eller vad det heter), och galoppen bröts av i trav efter en bit. Men Joanna (ridläraren) berömde mig för att jag fick hästen i galopp öht, och då kändes det ju bättre. De följande gångerna gick mycket bättre. Men kontrollen var det sämre med. Det var inte jag som styrde eller bestämde när det skulle saktas av. Men det blev bättre och bättre, och precis innan vi saktade av och skrittade av hästarna kändes det som att jag bestämde. Lyckades till och med med en volt där jag hade tänkt mig att lägga den. Framgång!
Till min stora förvåning sa Sara att det hade sett jättefint ut hela lektionen. Man hinner ju inte kolla så mycket på varandra, så hon märkte säkert inte mina problem att hålla kontrollen, men det var ju jättekul att höra ändå!
Sara var putt för att hennes häst var trött efter att ha gått på lektionen innan, och för att vara ärlig så hann jag inte se så mycket av hennes bedrifter eftersom La Stocka krävde så mycket koncentration från mig. Men jag såg ju att det inte gick så fort, direkt…
Nu ska jag dricka te och tänka på hästar…