Vi hade en urtrevlig grillkväll i mattisudden igår. Fastän jag nog fortfarande är sjuk. Jag bedömde att mat och trevligt sällskap inte skulle göra saken värre, fast min röst lät som att jag hamnat i målbrottet. Jag måste tacka alla där för att de är såna man kan låta så framför utan att ha en tanke på att skämmas.

Iaf så kom det vid ett tillfälle upp i diskussionen vad som bör bloggas och inte. Andreas hävdade att man aldrig bör blogga när man är arg eller ledsen. Jag kunde inte hålla med. Fast på en sida som hans kanske man inte ska det…

Det beror väl lite grann på vad syftet med bloggen är. Min är ganska dagboksaktig. En del skriver bara åsikter. Jag tycker om att skriva känslor också. För evigheter sedan, när jag hade en nätdagbok, fick jag ofta mail där folk undrade hur jag vågade lämna ut mig så på nätet. Det får jag aldrig nu för tiden, för jag antar att det är väldigt många som gör samma sak.

I alla fall så började jag fundera på syftet med min blogg. Jag har inte en aning, egentligen. Jag vet bara att jag vill ha den. Och jag ser på den som ett ställe där jag fullt ut får säga min mening. Ingen censurerar. Och knappt någon säger emot mig i kommentarerna heller. Fast så länge folk håller sig till saklig diskussion så har jag inget emot kritik.

Och så är den någon (eller något) som lyssnar. Micke lyssnar förstås när jag pratar, men ibland är det lättare att beskriva hur saker och ting är i skrift.

I alla fall så har jag inga problem med att lämna ut hur jag känner till vem som helst. Jag tror nästan jag är beroende av att lägga sånt på internet. Jag har ju gjort det i säkert 10 år nu, och vill liksom inte sluta. På den gamla goda tiden menade jag att om jag förklarar hur jag fungerar så att folk förstår det, då kanske förståelsen ökar i hela världen. Men nu för tiden försöker jag att inte skriva allt för mycket om vad andra har gjort. Folk har olika gränser när det gäller privatliv, och jag försöker respektera det.

Tags

Flattr this!