Den är bara till besvär. Och vi har velat åka till vuollerim hela veckan för att mickes pappa skulle kolla på den. Men det var bara det att när jag pratade med honom så sa han att det bara var att komma “men ring först”. Så det har vi försökt göra. Micke har ringt och ringt och ringt. Men det är aldrig något svar, och när Lasse väl ringer upp så har inte vi tid. Idag har Micke ringt igen. Men det var som vanligt inget svar. Nu klockan sex ringde Lasse upp och skällde ut mig för att det var jag som råkade svara. För att vi är lata och sover hela dagarna. Och det var inte alls kul att höra, för jag gör faktiskt mitt bästa för att få så mycket gjort som möjligt, och det jag inte hinner, det hinner jag bara inte! Inte för att jag sover för mycket. Eller för att jag umgås för mycket med folk. Jag visste inte att det inte var socialt accepterat att vara social. =P
Så nu är jag ledsen, för Lasse hade inte tid idag (han bestämde sig för att inte ringa tillbaka förrän det enligt honom var för sent), och jag skällde på Micke, för precis efter samtalet så kändes det som att det var hans fel. Men det var det ju inte. Och nu är han sur på mig för att jag skäller på honom när det inte är hans fel. Alla är sura på mig för jag räcker inte till. Jag gör ju aldrig det. Jag är aldrig tillräckligt bra. Hur gör alla andra människor det? De duger alltid verkar det som…