Jag ser en tendens bland bloggarna. Två stycken av de på listan över de jag läser varje dag har nu bloggat om fattigdom; Peter och Johanna.
Själv är jag inte direkt rik på pengar. Jag har råd med mat, och inte så mycket annat. Inte just nu. Men jag tycker inte att jag är fattig. Mitt liv är faktiskt rikare nu än det någonsin har varit. Jag tror aldrig jag har känt att jag mår såhär bra heller. Nog därför min mage ser ut som den gör. Jag har varit upptagen med att vara glad, så jag har inte tittat på den. =)
Men jag funderade igår på hur man ska göra egentligen. Och det är sannerligen inte lätt att fundera ut vad man tycker. Pengar är inte min grej, riktigt. Jag är inte bra på att se vad som händer om de styrs om på ena eller andra sättet.
Vad jag kom fram till igår var iaf;
- Om man täcker upp med bidrag eller sänkta skatter för den som tjänar för lite (som kanske den röda sidan tycker), då sänder man följande meddelande till arbetsgivaren: “Den här personen kan inte försörja sig på sin lön, men det är helt ok. Den behöver inte höjas. Vi (samhället) tar hand om det”.
- Om man istället inte täcker upp (som jag antar att den blåa sidan kanske tycker), då svälter folk. Som i USA. Hur är det, ni som är blåa, vill ni ha det som i USA? Jag brukar tro det, men det känns som att någon borde bli förolämpad av att jag säger det…
- Iaf. Mitt eget förslag är att lagstadga om en minimilön. Och om man ändå inte får denna minimilön har man rätt att säga upp sig och få a-kassa på direkten. Och A-kassan ska aldrig vara lägre än att man kan leva på den (kanske så att man efter skatt (är det skatt på A-kassa? Jag blandar ihop) får ut 5% lägre än man får ut efter skatt på minimilönen), oavsett vad man tjänat innan.
Problemet med mitt förslag är ju att det säkert skulle generera en otrolig mängd människor på A-kassa. Och vart ska alla pengar komma ifrån? Men att sänka skatterna för den som tjänar för lite är ju inget alternativ. Om då för många löner droppas till den nivån, vem ska betala skatt? Hur ska vi ha råd med det vi vill ha i samhället?
Och det är väl ungefär här min förmåga att tänka inte längre räcker till. Man måste veta hur mycket pengar det blir här och där, och det vet inte jag.
“Och A-kassan ska aldrig vara lägre än att man kan leva på den”
Hur mycket ska A-kassan vara på tycker du vidde? (Vi räknar nu bort alla “extrabidrag” så som bostadsbidrag osv)
Har själv undrat över den frågan nu ett tag men inte kommit fram till något. 😛
ps. Japp man skattar på A-kassan.
Minimilön brukar betyda att man helt enkelt inte får betala lägre lön än så. Det finns t.ex. i USA och är där så lågt satt att det inte går att leva på. Ingen lösning alltså om man inte använder det för att rejält tvinga upp de lägsta lönerna.
A-kassan – så som den är utformad idag innebär att man får en viss procent av den lön man hade när man blev arbetslös. Det betyder två saker – dels att man inte behöver drabbas alltför hårt av arbetslöshet (fortsätta försörja sig själv, familj, ha kvar bostad etc), dels att man förstås inte behöver ta ett jobb med avsevärt lägre lön än det man hade av ekonomiska skäl. Nu får man bara den procentuella andelen av lönen upp till en viss nivå så för hyfsat välavlönade kan förstås ändå livet rasa samman (hög hyra, lån till bilen eller vad man nu har för kostnader).
Enligt min mening är det ingen mening med minimilöner om det inte går att leva på dem. Självklart ska de vara satta så att man kan leva på vad man får ut. Efter skatt.
Och det är här vi kommer till Umustudentens fråga. Vart gränsen för att kunna leva på går är nämligen väldigt beroende av vad ens hyra ligger på. Och det i sin tur beror av var man bor i Sverige. Så det finns inget svar. Själv tyckte jag att min lön som jag hade i västerås (ca 7000 efter skatt) gick att leva på och försörja en pojkvän som borde fått alfakassa men inte fick det förrän vi flyttat hit till Jokkmokk, men jag tror inte att det skulle gått med mindre. Inte i den staden. Men säkerligen i Eskilstuna, där hyrorna är mycket lägre. Nu blir säkert någon arg och säger att det inte stämmer, men enligt en runtfrågning jag gjorde vid tidpunkten så var det så. Och familj? Tillåt mig skratta! Det finns inte en chans jag skulle kunna ge några barn allt jag tycker att barn bör ha med den lönen. (Riktig mat, kläder, skol-grejer och leksaker, tex)
Nu lever jag på ungefär samma standard på 4000 kr i månaden. Men det beror på att jag inte behöver betala någon hyra, och att min pojkvän nu har Alfakassa.
Jag vet hur A-kassan fungerat fram tills nu. Men det är så att det inte fungerar riktigt på samma sätt längre. För en person med fast anställning-ja. Men inte för en som aldrig får annat än korta vikariat. Och att A-kassan är lägre än ens lön bygger ju på att man har ett överskott på pengar när man jobbar. Att leva på pasta (fråga mina jobbkompisar vad jag hade i matlådan varje (och jag menar varje) dag) och oroa sig för hyreshöjningar, då måste man flytta om man blir arbetslös. Sedan så ville ju inte facket (seko) att jag skulle vara medlem hos dem, men det är ju en annan historia.
Avslutningsvis; när är det rimligt att man ska kunna flytta hemifrån? När är det rimligt att föräldrarna inte längre ska försörja en? Det finns ju de som inte har råd att flytta hemifrån, fast de närmar sig 30. För de får aldrig ett fast jobb.
Nä, nu har jag skrivit alldeles för mycket. Jag hoppas ingen tar åt sig, för jag är bara allmänt sur på samhället i den här frågan. Jag är inte säker på att det är någons fel att det är som det är, men bra är det inte.