Mitt ojämställda liv

Jag såg en länk på Twitter. Och så läste jag den, för det är väl det man gör?

Och så kände jag en sådan hopplöshet. Över strukturerna som fortfarande finns. 2015. Över att det ska vara så illa ställt i klassiska kvinnoyrken så att de som hjältemodigt utför dem går back om de får parkeringsböter.

Och under artikeln var det en länk till en annan artikel med rubrik ”Att födas till kvinna får inte vara en livsfälla”. Och jag mindes när jag var gravid och i hemlighet ville ha en liten flicka, men övertygade mig själv och alla runt mig att det minsann var en pojke i magen. För barnet var så starkt och viljekraftigt redan i magen och jag ville barnets bästa. Så jag ville att barnet skulle ha ”rätt” kön. Det kön som automatiskt ger så många fördelar i det här samhället. Manligt. Så jag orkade faktiskt inte ens klicka på den artikeln. Orkade inte med mer verklighet där kvinnor trycks ner.

Men så började det tugga i mig som det alltid gör. JAG har minsann inte alla de där nackdelarna! JAG har minsann slagit mig in i en mansdominerad bransch. JAG har minsann ingen svältlön. Kan jag så kan väl vem som helst? Varför VÄLJER de sådär, de där kvinnorna?

Jo, för det är ju liksom inte hela sanningen, det där. Jag är galen, visste ni det? Jag kan göra saker i många många år medan folk står runt mig och säger att det inte går, bara för att jag inte förstår hur de menar. För att jag inte vill förstå. Det är inte alla som kan ha den oförmågan. Det är inte som att jag inte har HAFT alla de där nackdelarna många gånger under min snåriga väg mot den plats där jag nu hamnat. Till och med av somliga lärare fick jag ju höra att kvinnor inte kan. Till och med på högskolan var det sådär tungt för att jag inte passade in i allas ögon. Jag fick inte följa med kompisarna (eller de jag trodde var mina kompisar) på skidresa med motiveringen ”inga tjejer” vid ett tillfälle, och i ungefär ett halvår tråkades jag för att jag hade fått en (1) gratis lunch för att skolan ville stärka kvinnor på utbildningen. Jag valdes in i styrelsen för linjeföreingen, fick jag höra efteråt ”för att det skulle bli något gjort om en tjej var med”. För det förväntas det liksom av en kvinna, till skillnad från männen.

Märkväl att jag inte tycker att det är tjejer och pojkar som går på högskolan. Det är kvinnor och män. Man är faktiskt vuxen i den åldern. Oavsett vad folk valde att kalla det.

Och sedan, nu när jag är där jag är, och kallar mig jämställdhetsförespråkare och allt, så tar jag hela föräldraledigheten. Och sedan tar det verkligen emot att kräva att sambon ska vara hemma och vabba, för guess what? Han har högre lön än mig. Så hushållet förlorar ju på att han är hemma. Fast jag tror att vi klarar att dela det hyfsat ändå, vabbandet. Men han har ju viktiga möten hela tiden som inte går att flytta på, så jättelätt är det ju inte!

Och jag som brukade tycka att de som inte delade jämnt försvårade jämställdhetsarbetet. Och att de borde skämmas. Och så gömmer jag mig bakom rullgardinen på kontoret och låtsas som att jag är så jämställd så. Jag banar ju väg genom att gå före och visa att kvinnor visst kan datorer, eller hur? Mitt gnagande dåliga samvete över att jag jobbar heltid försvårar ju ingenting, eller hur?

Frågan är ju bara om det duger. Jag är ju liksom inte den bästa experten. Jag måste ju lära mig saker varje dag för att klara mig. Och fråga andra. Och det där med att jag var hemma i ett helt år medan pappan till barnet jobbade, det var verkligen ingenting som visar arbetsgivare att det lönar sig lika bra att anställa kvinnor i fertil ålder.

Poängen med det här inlägget är nog att med allt jag stått för och allt jag gått igenom så trodde jag nog att jag skulle agera annorlunda i en del situationer. Och jag har dissonans. Och jag förväntar mig utskällningar från alla feminister hela tiden. För jag förstör med mitt sätt att vara. Det har somliga av dem varit tydliga med. Dessutom håller jag inte ens med dem alla gånger.

Livet är svårt.

Flattr this!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *