Fan vad tjock du är!

image

Ja, det kanske jag är. Simon påpekade det idag, och jag visste inte riktigt hur jag skulle agera. Är det en komplimang, liksom?

39+0 idag. Vecka 40. De andra veckorna kändes ovanligt nära, men det har ju aldrig varit så nära som nu…

Jag mår bättre nu, tack vare psykolog som hjälpte mig få någorlunda ordning på vissa känslor i mitt huvud och gav mig en plan för hur jag skulle agera. Eller gav… Hon lyssnade på vad jag ville och föreslog. Jag sa nej till vissa saker men ja till det mesta. Hon var bra. Hon gav egentligen bara mina förvirrade tankar tillbaka till mig i mer strukturerad form.

Resultatet är att jag saknar honom, men jag mår bättre, för jag slipper skaffa en massa hopp som måste raseras gång på gång.

En bieffekt har varit att små tankar på framtiden med bebisen har fått plats i mitt huvud. De kom inte förrän häromdagen, och det är bara små tankar, men jag är så glad att de kom ändå!

Jag ska till henne imorgon igen. Den här gången vet jag inte vad jag ska säga, för nu har jag ju inte det där överhängande problemet längre… Eller mjo, jag undrar ju lite hur jag ska komma vidare nu då. Pausen funkar kanske bara tills bebis kommer. Sen måste vi ju träffas. Förr eller senare.

Barnmorska Annika sa idag att hon inte ville att han skulle dra ner mig på botten igen, och jag insåg att det fanns en risk att jag skulle hamna där. Det är inte hans fel, han försöker bara göra rätt. Det är jag som gör det.

Jag menar jag idealiserar honom fortfarande. Kan inte hitta några fel på honom. Det kanske inte finns några fel på honom heller, men han känner ju inte likadant för mig, och då vore det så skönt att få kalla honom svin och berätta om allt elakt han gjort för tjejkompisarna. Men det går dåligt, för det finns riktigt bra förklaringar bakom allt som sårat mig, och jag vet att jag inte agerat helt felfritt själv.

Så när jag väl ser honom, kommer jag veta hur jag ska bete mig? Jag vill bara krama honom och känna lukten av honom igen. Och ungefär där vet jag att jag är förlorad igen. Ungefär där tappar jag bort mina principer.

Så han får inte komma så nära, och det skär i mig att ens tänka det.

Äh, han kanske inte ens låter mig komma så nära. Jag har minsann sårat honom också, på sätt som inte ens är begripliga i min hjärna. Om han hade velat något annat hade han sagt det, men nu är vi bara vänner. Och det betyder avstånd, hur jobbigt det än känns.

Det är väl bara tid och annat att tänka på som kan hjälpa. Och snart kommer en bebis ut ur mig. Kan ni tänka er det? Jag har lite svårt att tänka mig det faktiskt, fast hela bäckenet håller på att trilla isär.

Idag missade jag en buss för att jag ser ut som att jag inte har bråttom någonstans och var över en meter från framdörren när bussen åkte. För jag har för ont för att skynda mig. Och igår kissade jag på mig 10 meter utanför mitt hus för att jag fick en hostattack och inte hade kissat innan jag åkte hem. Det var bara jättelite, och det var tack och lov på hemvägen…

Sånt kan man tänka på. Sånt skulle vara miserabelt om det inte påminde mig om bebisen!

Tror ni det är en flicka eller pojke? Inte för att det spelar någon roll, men jag är riktigt nyfiken nu!

Flattr this!

2 reaktioner på ”Fan vad tjock du är!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *