Serien Naruto handlar om en pojke som har en demon i sig. För att undkomma demonen förseglades nämligen en 9-svansad demon-räv i en bebis och sedan får han växa upp med det där monstret i sig. Ofta illustreras det av att han har en dörr inom sig som är låst, men han är alltid rädd att räven ska ta sig ut.

Inner monster - we've all got oneNär man är deprimerad kan man känna att det är lite så det är. Det finns en mental dörr som man kan stänga lätt ibland, och ibland tar det alla ens krafter. Och innanför finns såklart det där monstret, som förgör allt i sin väg om man låter det komma ut.

Igår var jag hos en psykolog och pratade om en massa saker. En sak hon pratade om var hur man skulle hantera att man är ledsen, som jag är nu. Hon sa åt mig att fokusera på annat, och jag uttryckte min oro för att bara undantrycka problemen utan att lösa dem. Att de skulle komma tillbaka senare när jag blev påmind, och då vara lika illa, eller värre eftersom jag inte tagit tag i det.

Hon sa att det var jättebra att jag sa det, för folk tror ofta att man måste stanna kvar i sorgen för att bli av med den, men att det inte fungerar så. Människor fungerar inte så att man har en viss mängd sorg som de måste låta komma ut och sedan tar den slut. Människor fungerar istället så att ju mer de fokuserar på någonting, desto mer sådana känslor får de.

Hon kallade ledsenheten för en tiger. Hon sa att antingen kan man låsa in tigern och springa bort från den, alltså förtränga allt som har med problemet att göra, och det löser ingenting, precis som jag trodde. Eller så kan man gå in till tigern och brottas med den. Det kommer bara göra den starkare. Eller så finns alternativet att säga till tigern “jaha, du är här. Du får vara här, för du är en del av mig. Du får gå med mig på min promenad (eller whatever), men du får hålla dig snäll.” Någonting i den stilen.

the-monsters-inside-us-408416-453-304_largeJag började gråta, för jag har ju misslyckats med det där så många gånger. När hon pratade om tigern så såg jag dörren framför mig och visste att allt jag gjort hittills inte var helt rätt eftersom dörren fanns kvar. Jag hatar att misslyckas. Jag ska ju vara awesome. Nederlag är inte min grej, men på något sätt innehåller livet en massa misslyckanden som man måste resa sig ifrån och lära sig av.

Så nu försöker jag komma på hur man lever med monstret. Hur man låter det gå vid sidan av en istället för att låta det jaga en ner i det där mörka hålet.

Jag upplyste om att det inte är så lätt att “diska istället och fokusera på det” när man inte kommer upp ur soffan eftersom kroppen inte vill röra sig. Så jag fick rådet att bara ta små minimala steg. “Gå inte ut i köket och diska, utan ha bara som mål att gå till köket och sätt dig på en stol… eller flytta dig till soffkudden bredvid”. Ja. Jag kan nog göra det.

the_monster_inside_you_by_clone999-d4w03r0Jag tror att en del av problemet har varit att jag inte har vetat vad jag ska göra när monstret har tagit sig ut och dragit ner mig i hålet. Eller vänta. Jag har inte vetat om det har varit bra eller dåligt att konfrontera monstret och har självmant gått ner i hålet för att lära känna monstret riktigt ordentligt. Jag tror att jag har tänkt att man måste dit ibland. Och det kanske man måste, men inte av de orsaker jag har trott. Och jag har kallat mig själv för beroende av depressioner, för jag kan känna en längtan efter det när det blir tungt. Därnere i hålet vet jag reglerna. Det är välkänt och enkelt. Kämpa eller dö. Inga mellanlägen. Jag grejar inte mjuka gränser. Allt eller inget. Jag insåg det häromdagen, fast jag borde vetat det sedan länge.

monster_inside___by_Fukari_by_FukariJag vill säga att det är slut med att gå ner i hålet och slåss med monstret. Det kan jag ju inte. Men jag kan säga att jag ska försöka. Och går jag ner dit ska jag försöka inte vara där så länge. Tydligen finns det någon sorts två-minuters-regel. Om man inte kommer någonvart med problemet är det ingen vits att älta det. Att skriva av sig på bloggen är bra, för att man förflyttar problemet till en annan del av hjärnan och får en annan sorts struktur. Men det är inte samma sak som att sitta och bara vara i problemet utan att komma någonvart. Jag vet att det finns blogginlägg här på bloggen där jag inte löser någonting, utan bara tillåter mig att vara i problemet. De är skrivna nerifrån det svarta hålet med monstret klösandes på ryggen. Jag får försöka komma ihåg att säga åt monstret att lägga sig vid fötterna, eller någonting.

När jag gick tillbaka till jobbet kände jag att kanske kunde jag till och med känna en styrka i att ha ett eget monster. Tänk att ha det på min sida istället! Om det snällt går bredvid mig istället för hotfullt bakom mig…

Naruto and his pet fox

Flattr this!