Mina äventyr på lunchen

Jag lovade Simon, som är sjuk, att jag skulle blogga om vilka äventyr jag haft på lunchen så att han har något att läsa. Men jag får nog börja lite tidigare än så.

Det började igår morse. Jag var trött, hade sovit alldeles för lite hela veckan, och var sådär orörlig i hela kroppen. Sådär så att man inte går när man borde, utan dröjer sig kvar tills man måste springa. Det är inte roligt att springa när man är sådär trött-orörlig, kanske mest för att spring är ungefär precis motsatsen till att vara still.

Men jag sprang. Jag beställde bussbiljett genom VL-appen. Jag svarade i telefonen som ringde, jag försökte stänga jackan. Jag försökte hinna med bussen. Jag försökte höras till pojkvännen i andra änden av luren som inte kunde höra mig trots att jag drog fram mikrofonen ur jackan och försökte tala in i den.

Kan såna här bestämma sig för att stanna på en plats?

Det hela var rätt kaotiskt, så jag gissar att det var då någon gång som mina nycklar helt enkelt bestämde sig för att de inte ville följa med mig mer. Jag märkte aldrig att de var borta. Inte förrän jag kom till jobbet.

Panik. Vad gör man? Vem ringer man? Har jag verkligen inte bara kastat ner nycklarna här i väskan någonstans?

Jag ringde VL. De skulle kolla på bussen. Lina lånade ut bilen så att jag kunde åka och leta mellan mitt hus och bussen. Ingenstans var det någon som hittade ett par nycklar.

Jag gick och letade mellan jobbet och busshållplatsen. Therese letade igen när hon till stan på rasten. Ingenting. VL hittade ingenting.

Pojkvännen ringde polisen åt mig (för att jag inte kunde mer då) och meddelade mig sedan vilka tider de hade öppet så att jag kunde gå dit dagen efter.

Per var snäll och lät mig sova hemma hos honom. Min plan hade annars varit att åka buss eller sova i trapphus eller vadsomhelst. Det var en rätt så dålig plan. Jag tror jag ville straffa mig på något sätt. Pojkvännen påpekade att jag var välkommen hem till dem. Det var en något bättre plan förstås. Kanske hade det varit mysigt hursomhelst, utom att jag var rätt arg på mig själv och sa dumma saker om mig som gjorde pojkvännen ilsk på att jag talade illa om hans flickvän. Han är underbar.

Siv masserade mig och sa åt mig att åka till VL och titta själv bland deras hittade prylar, för det tyckte hon brukade funka bäst. Jag bestämde mig för att sluta jaga låssmeder tills dagen efter. Så onödigt att byta lås om man sedan fick tillbaka nycklarna. Ibland behöver man ”bara” en massage för att kunna tänka klart. Det var ju tur att min massage-tid var just igår…

Jag satt hemma hos Per och tittade på andra delen av Kronjuvelerna tills det blev för sent igen. Det är rätt mycket snack om en borttappad nyckelknippa i den…

Idag ringde jag till VL, men de var på sammanträde till 13:30 och kunde inte alls prata med mig och berätta om någon hittat ett par nycklar igår eller inte. Min lunch är en timme, men jag tyckte inte att jag kunde ha samvete att lägga den senare än klockan ett, och så var det ju det där om att människor blir hungriga med jämna mellanrum också. Jag tycker vi borde avskaffa det, men jag blir nedröstad hela tiden när jag tar upp det…

Jag bestämde mig helt enkelt för att testa att gå till polisen istället och ringa VL igen om nycklarna inte var där. Så jag gick. Och så gick jag lite mer, för i den här staden där den här historien tilldrager sig ligger polishuset på andra sidan staden. Ja, kanske bara från vissa håll, men jag tycker då att det känns som att polishuset ligger väldigt långt borta från där jag är den mesta tiden. Det är antagligen bara en sådan där konstig känsla som en del människor har som inte har så mycket med verkligheten att göra. Eller så är det så att jag jobbar på andra sidan om hela centrum-mockajongen.

I alla fall så behöver man inte ta en nummerlapp när man ska till hittegods, utan man ska bara vara välkommen längst bort i korridoren till vänster. Jag funderade över semantiken en sisådär 15 sekunder. Skulle jag gå längs korridoren som var till vänster eller skulle jag gå längst bort i korridoren (the one and only) och sedan hitta dit jag skulle till vänster i den? Svaret var ja. Den vänstra korridoren (jag tog aldrig reda på om det fanns en korridor till höger också, men det såg ut som att det kunde göra det) innehöll en hittegodsavdelning som var placerat till vänster. På vägen dit behövde man gå förbi de där sci-fi-boxarna där man tar passfoton, och där man ser ut som en brottsling om man sovit dåligt och följer anvisningarna om var man ska titta när kortet tas. Jag gillar dem inte.

I luckan längst bort till vänster fanns en hoppfull kvinna som hivade fram en låda med många nycklar och berättade ivrigt att det var en tjej tidigare som hade hittat sina nycklar där. Hon bad mig leta. Jag var säker på att mina nycklar låg och skräpade i en bortglömd låda på VL och att det var onödigt, men jag hade väl inget att förlora på att se efter förstås… Jag tittade. Jag såg inte mina nycklar. De var inte där. Allt var gråsvart i det konstiga motljuset och ingenstans kunde man se ett stort piratmärke och ett kamouflage-färgat nyckelband.

-Det ser mörkt ut, sa jag dystert.
-Men inget sånt här då? kvittrade kvinnan och höll upp en trasslig hög med band och nycklar.
Jag kisade. Jag såg något runt. Ett piratmärke. Och… mina nycklar! Jag blev alldeles till mig.
-Titta, det är ju mina nycklar! utbrast jag och började inspektera mina nycklar som om jag aldrig sett dem förr.
För alltså, man tittar ju inte så noga på sina nycklar. Inte egentligen vanligtvis. De liksom bara är där, förhoppningsvis. Och släpper in en genom dörrar.

Kvinnan såg ut som om hon kom på att hon inte bara kan stå och lämna ut nycklar till höger och vänster lika lite som jag kan skicka ut kontouppgifter hursomhelst. Hon nappade åt sig nyckelknippan igen och höll den så att jag inte såg och bad mig berätta vad som fanns på den. Jag var mycket bättre på det än jag trodde. När jag kunde berätta vad texten på nyckelbandet (som man inte ser, typ, för det är samma färg som bakgrunden) var så tyckte hon nog att det räckte.

Så jag ringde pojkvännen och berättade den glada nyheten på väg tillbaka, och sedan ringde jag och berättade den sorgliga nyheten för Per. Alltså att jag inte behövde sova hos honom utan skulle hem och byta trosor. För det är sånt jag tycker att det är viktigt att berätta för folk. Jag är nog lite egen… som om jag inte kommit på det förrns nu…

Lyckat, alltså. Och sen var det 12 minuter kvar av lunchen när jag kom tillbaka så jag hann äta världens godaste pasta med pastasås. Eller sås och sås… grädde och grönsaker. Men det är en annan historia.

Nu har Anton fått vatten (han gör slut på det genom att täcka vattenflaskan med spån hela tiden) och på torsdag nästa vecka ska jag och Therese rida på hästarna på Rocklunda. På lördag är det tjejkväll, tydligen hos mig. Det ser förjävligt ut här, men det får folk vackert stå ut med.

Related Posts with Thumbnails

One Response to Mina äventyr på lunchen

  1. Pingback: Johanna Julén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.