Fika, mörker och kramar

Ibland behöver man prioritera en vän. Mitt huvud är så fullt med saker som behöver planeras och tänkas på att ingenting riskerar att bli gjort. För det surrar liksom för...

Ibland behöver man prioritera en vän. Mitt huvud är så fullt med saker som behöver planeras och tänkas på att ingenting riskerar att bli gjort. För det surrar liksom för mycket.

Idag fikade jag med Kallio. Det var ett tag sen, men det kändes inte som det, för mitt liv har varit ett enda tumult.

Det blev sallad på gränden och sedan promenad i höstmörkret. Micke visade mig ett kafé/affär som skulle kunnat sluka halva min nyinkomna lön om jag hade haft plånbok med mig. Ja, för jag var SÅ vimsig/trött att jag inte mindes att ta med mig allt imorse.

Det var ju årsmöte igår, och jag stannade uppe lite för sent för att skriva rent anteckningar. Jag vet att det är enda sättet att göra det bra och få det gjort inom rimlig tid. Annars blir det lätt uppskjutet och man glömmer vad den där lilla notisen i anteckningarna betyder.

Sen strosade vi som vi ibland gör. Och hittade ett träd som hade lampor växande på grenarna. Lampfrukter lyser bara på nätterna.

När mörkret blev för mycket för oss gick vi in på ett kafé som jag inte kommer ihåg namnet på (nåt med express) och drack chai-latte. Personalen var överdrivet trevlig. På ett trevligt sätt. Vi tyckte om.

När man säger hej och hejdå kramas man med de man tycker om. Vi behövde visst kramar. Det är så mycket nu och jag känner mig ofta otillräcklig. Det är skönt med kramar, för man kan inte vara otillräcklig i en kram. När man får ett sms med tack för kramen blir man ännu gladare. Vänner är bra.