En gång var jag på besök i Jokkmokk. Det var min kära vän Sara jag var hos och hon skulle till färgaffärn för att köpa insynsskydd till fönstren.
Väl där fanns det en fantastiskt spännande manick som blandade färg och jag tittade kanske mycket på den eller ställde frågor, och då var det en man som arbetade i butiken som började förklara för mig hur den arbetade. Man ställde in vilken färgkod man ville ha och så blandade den till precis rätt nyans med precis rätt mängd färg. Det var väldigt spännande, minns jag att jag tyckte.
Men så mot sluttampen ropade Sara på mig och utan att tänka efter en enda sekund så bara svarade jag henne och gick till henne och lämnade den stackars mannen med maskinen.
Jag har fortfarande dåligt samvete över det och har varit sur på mig själv många gånger över det. Jag ville ju höra hela förklaringen. Min åsikt om plast för fönstren hade jag ju kunnat leverera några minuter senare utan att någon dog av det.
Det var bara det.