Efter ett par dagar utan internet i telefonen vid varje tänkbart tillfälle kom jag hem och satte mig att sticka en hel dag. Det var lagom för mig. Jag var bakis, och inte bara från all alkohol jag druckit (jag dricker nästan aldrig så att dricka två öl en kväll är mycket för mig), utan från all rök jag andats in, all sömn jag inte sovit och alla spänningar jag haft i kroppen.

Jag var tacksam för att wii fit en gång visat mig solhälsning i yogamenyn. Den hjälpte mig verkligen att inte implodera i ett spänt litet nystan.

Alltså det var ju inte så att vi gjorde läskiga saker, det var bara det att jag blir spänd och orolig när allt inte kan gå på rutin. Minsta detalj jag är osäker på (som vilken tid vi ska mötas upp, vart vi ska gå, vilket ämne som ska avhandlas när) kan få mig att bli stel som en pinne utan att jag egentligen förstår varför. Det löser sig ju. Människor är anpassningsbara!

Chefen och kollegan köpte lokala simkort så de kunde surfa överallt. Jag nöjde mig med wifi på hotellrummet och på kontoret och såg mig omkring samt pratade med folk när vi var och åt och sådär. Det gick jättebra.

Nu sitter jag på bussen till jobbet och knappar igen. Inga sociala medier. De ger för lite jämfört med vad de tar. Men ändå, jag knappar.

Men jag skulle ju bara…

Flattr this!