Jag kan nog inte förklara för er hur stort det här är, det jag just gjorde. Hur rädd jag var, hur panikångesten hotat mig hela dagen till den grad att jag övervägde att gå hem från jobbet pga ej fungerande hjärna. Jag lyckades fungera ändå, vilket är stort i sig.

Efter jobbet förklarades alla sociala fobier med en stor skylt i neon skrivet i hela mitt inre; VILL INTE!!!

Jamen såklart… Jag vågar ju inte. Men jag tänker göra det ändå. Och därför försökte hjärnan med alla medel. Men jag hade ju bestämt mig. Och jag måste om det ska bli något av det här.

Så jag tog väskan och gick de få metrarna till gymmet. Intalade mig att entrén såg välkomnande ut (det gör den) och insöp lukten. Den ska associeras med framgång. Jag bestämde.

I omklädningsrummet stod en dam med väl tilltaget omfång. Hon är på rätt plats, tänkte jag. Alla de där vältränade har blivit sådana genom att gå hit. Damen kanske är jättestark, vad vet jag.

Jag bytte om och gick med bestämda steg till platsen där det finns mjuka mattor som jag ska göra min uppvärmningsövning på. Det var massa folk där! Vad håller de på med? Har de någon gruppövning? Stör jag? Jag hämtade mig en matta och väntade mig att de skulle säga åt mig, eller åtminstone fnysa eller himla med ögonen. Det gjorde de inte. Ingenting alls. De brydde sig inte alls om mig, precis som Lina sagt att folk inte skulle.

Gjorde min uppvärmning och lyssnade oroligt efter någon som pratade om mig. Jag är ganska säker på att de pratade om något annat, men bestämde mig för att inte brydde mig. Tittade rakt framför mig och gjorde min grej.

Sådär. Nu skulle jag göra saker med vikter och en maskin. Fegade ur och körde lite extra uppvärmning på crosstrainer-maskinen. Den är snäll. Man kan alltid köra på den.

Sedan bet jag ihop och gick och hämtade mina vikter. Svårt att placera mig. Får höra med Helena på torsdag vart man egentligen ska stå och göra de där övningarna. Fast det gick ju bra. Jag orkade jättemånga på axel-övningarna, så det tog en god stund att bli klar.

Till sist behövde jag dra i ett snöre i en maskin. Det läskigaste var att närma sig den. Ta plats. Den här ska jag ha, och jag vet vad jag gör. Hjälp… Men jag klarade det! Och jag ställde in och gjorde min övning! Glömde nog byta fot ett av seten, men nu fokuserar vi på det positiva här!

Avrundade lite på crosstrainer-maskinen igen. Ett par minuter bara, för mina lår är för trötta nu.

Men poängen är att jag lyckades! Själv!

Så nu kan folk jag känner få vara med om de vill. Jag behövde bara göra det här själv först. För att bevisa för mig själv att jag kan.

Ungefär här brukar väl folk lägga upp en bild på sig, men det får ni inte. Ok fötterna då.

image

Flattr this!