Idun har lärt sig något nytt igen. Det händer ju i sådan rask takt, men det här tyckte jag lät så stort-barn-igt på något sätt. Hon frågar alltså “Mamma, vet du?” Och sedan berättar hon någonting! Fantastiskt, va? Det här med vårt språk och hur många sätt det finns att använda det på är verkligen fascinerande och inte förrän man lär någon att använda det, eller kanske bara iakttar lärandeprocessen, förstår man hur komplext det är.
-Mamma, vet du?
-Nej, jag vet inte.
-Du heter Hanna.
-Ja, jag heter Johanna!
-Mamma, vet du?
-Nej?
-Pappa heter Yosh!
-Ja, pappa heter Yosh… Idun, vet du? Jag tycker om dig!
-Mamma, vet du, jag tycker om pappa!
-Jaha! Jag tycker också om pappa. Och dig.
-Mamma, vet du? Jag tycker om dig.
